Vad och varför?

Vad är det som händer egentligen? Varför bubblar alla i det här fallet konstiga känslor upp när det enda jag borde känna är glädje och lycka? Jag vet inte. Jag vet inte vad det beror på.

Vad hände med all empati som fanns överallt? Är den bara slut?

Jag kan inte se hur det som var så bra och som skulle bli så bra skulle kunna bli bra nu, för det kan det verkligen inte. Det blir inte bra. Det går inte genomföra.

När man inte kan genomföra det tänkta och ingen annan verkar påverkas negativt av detta, varför gör jag? Vad är det jag känner som ingen annan verkar känna? Varför påverkas jag av sånt som inte påverkar.

Varför känns saker som inte känns? Finns de inte på riktigt? Vad är hittepå och vad är på riktigt?

Hur svårt är det att släppa taget? Att klippa den navelsträng som verkligen binder en. På riktigt. Det som är som det alltid har varit, och sen är det inte alls.

Är inte människan ett vanedjur som anpassar sig snabbt? Varför är förändringar då så svårt?

Blir någonting någonsin som det var, eller är allt omöjligt att förändra tillbaka för att de gamla känslorna är nya.

Jag ser en person jag inte vill se, jag känner en person jag inte vill känna. Med känslor och och tankar som går emot allt som är rätt, det kan aldrig bli rätt igen, det är alltid fel. Fel.

Lakanen är för mjuka, luktar fel, täcket korvar sig och kudden är platt, sängen är för smal och börjar bli båtformad. Jag stör mig på allt. Allt.

Jag kan inte sova, jag minns inte, hur gör man?

Samlar damm.

20- Min favoritplats

Jag tror inte att det är platsen som gör hela grejen egentligen, utan att det är upplevelsen, minnen och känslor som upplevts just "där". Och att platsen sen förstärker det, det är jag helt övertygad om.

En plats som jag kopplar med bra känslor och minnen är stugan, i Bäverträsk. Det är gammalt och enkelt, ingen ström eller rinnande vatten. Tyst. En stor sjö. Lugnt. Jag är inte där hälften så ofta som jag skulle önska. Men det är en plats jag.verkligen trivs att vara på och det ger mig sinnesro.

19- Mina rädslor

För mig så handlar det inte så mycket om rädslor, men snarare om oro. Oro för hur saker ska lösa sig, så som pengar, hur jag ska få ihop det varje månad, att någon i min närhet, människa eller djur ska bli sjuk etc. 

Jag är inte rädd för att råka ut för saker, är jag ute och rider så  tänker jag inte på att jag kan ramla av, dels så  är jag 100% trygg med Tornado, självklart kan han bli rädd för saker och något oväntat kan hända, men jag litar på honom. Och ramlar jag av, så  gör jag det, gör jag mig illa så tar jag det då. Då får jag väl ligga på sjukhus och  dröna tills jag kan galoppa igen! 

Jag vet att jag är dödlig, men jag är inte rädd för att något ska hända, jag har inte tid att fundera på om jag kommer skada mig, min häst måste göra en sidepass!

Rädsla blir lätt ett ord med negativ laddning, men jag undrar om det verkligen behöver vara det? Kan inte rädsla vara att med är rädd om sig?  Vill ta hand om sig? Inte utsätta sig för fara? 

Måste  det verkligen betyda att man kryper in i ett hörn och vaggar i fosterställning? 

Och om det nu är så att rädsla är rädsla, är det inte då  dags att vi tar våra rädslor vid hornen och ser till att de drar till en mycket varm plats och lämnar oss ifred? 

Kan man leva hela sitt liv och vara rädd? Har man verkligen levt eller är man bara  skuggan av det man önskar att man vågade vara? 

You tell me!

18- En resa

Min pappar har vid ett troligtvis svagt ögonblick i sitt liv lovat att vi ska åka till Rom! Han får det att låta som att det kommer att hända, men jag tror det när jag ser det! 

Jag vill se Rom! Och en himla massa andra platser, men det är alltid en fråga om pengar.. som helt enkelt inte räcker till sånt. Det är nåt jag vill, men inte det jag sparat till Som första prio, men det ska hända!

17- Det här får mig att må bättre

När folk förstår utan att veta, ringer när jag behöver dem, finns, bryr sig, Tornado, Marion, vänner, familj, jobb, lägenhet, solen, snö, galopp, vänlighet, ödmjukhet, omtänksamhet, fina underbara människor.

16- Det här gör mig upprörd

Vi pratar inte om bloggtorkan de luxe, utan hoppar rakt på ämnet. Det finns en hel del saker som gör mig upprörd, men man får väl som i så många andra lägen välja sina strider. Ibland är det liksom inte lönt att bli upprörd, för det kommer inte ge något. 

Men, sånt som retar mig nåt ofantligt, är orättvisor, egosim, maktmissbruk, mobbning, hat och krig.
På kuratorns dörr på skolan på Birka var det en affisch med en mycket enkel mening som jag anser att man kan komma ganska långt med: "Kärlek och respekt, ska det vara så jävla svårt?!" 

Det undrade jag varje gång jag passerade den dörren, och det undrar jag fortfarande, skulle inte världen bli en bättre plats om alla bara älskade och respekterade varandra  liiiite mer?

Sågs vi nyss?

Väldans vad tiden går fort! Inte för att jag har uträttat många knop den senaste tiden. Mest bara att tiden går så fort att det är sjukligt!

Jag är ur form, så vi stannar där och låter tiden gå.