Förbannelse!

Ibland gör man val i livet som man inte riktigt kan förstå sig på själv, man vet bättre  men ändå inte.  Det är konstigt, bara konstigt.

Människan är oerhört märklig.

Stanna

Nu är det dags att stanna upp, jag har sprungit iväg från mig själv. Jag hann dessutom ganska långt, tur att jag inte är så snabb.

Det är okej att det blir så, jag är bara mänsklig, och då tappar man spåret ibland. Konsten är att hitta tillbaka och kanske till och med bygga någonting från det. Det är jag inte så fenomenal på. Jag är bra på att stanna kvar och se mig själv irra runt. Inte så länge och mycket som jag gjort tidigare, men ändå. Men det slår mig att jag kan ju få se till de stora förbättringar jag åstadkommit.

Ibland glömmer jag det och tänker inte alls, tappar fokus.

När jag gör dessa små utflykter med mig själv och återvänder så dyker det ofta upp en drös med existentiella frågor. Vad ska jag göra?  Hur ska jag gå vidare?  Vart ska jag? Vem är jag?  Ibland kommer jag fram till något,  ibland känner jag att livet är bra. Den här gången lite av båda.

Jag vill,  mer.  Jag vill inte stå och trampa vatten , jag vill vidare.  Åstadkomma något.

Men jag tänker inte packa ner mitt liv och åka till Långtborristan utan en plan. 

Därför Emma, stanna av. Gå ner i varv, slappna av och kom fram till något vettigt. Bygg upp en plan. Var här och nu.

Och för guds skull, tokskalle, ANDAS!

Hello, I accept you

I kväll kom dem, först som en gnagande känsla och sedan med större kraft. Det gör den inte alltid, den beter sig olika till och från, men mest hela tiden så börjar det så här. Och då har jag ett val, ge efter och fall in i ångest ta reda på vad det är som känns och rid ut stormen. Det är dock inte alltid den rätta lösningen. Ibland får jag bara blunda, andas, inse att den finns och fortsätta med vad jag höll på med.  Viss ångest är faktiskt bara onödig och kan förklaras med enkla medel i form av för lite fysisk stimulans.  Det  blir lätt så uneer en jobbhelg när man innom loppet av 48 timmar jobbar 26 av dem. Kroppen får inte arbeta på det sätt den behöver,  vilket leder till brist på endorfiner,  vilket leder till ångest.  Men jag slutar om 11 timmar och då ska jag få åka och rasta hundar vilket kommer göra mig så gott. Att få gå. Vila ett trött huvud och tankar i en hundrumpa som är ute och går. Jag älskar det. Det är verkligen bättre än det mesta. 

Det har hänt andra saker idag som både kan utlösa ångest,  men också spänning och glädje. Känslor jag upplevt många gånger  tidigare,  men aldrig i det här sammanhanget.  Men jag har lovat mig själv att vara modig och ge det en chans.  Allt som kan gynna mig ska jag genomföra,  livet är nu.

Ångest också, och andra känslor som pågår i kroppen och de kommer om och om igen, och jag är fortfarande glad att jag  är en känslomänniska och får känna allt jag känner så innerligt och djupt. Det kan verka som en svaghet,  men det är utan tvekan en styrka. 

Tack för styrka. 

same same

Jag känner att det har blivit väldigt mycket samma lika, fast olika här ett tag nu. Men jag tänker att jag får vara så ibland. Att gå från sjukskriven och arbetslös till student och sedan direkt till fast jobb inom loppet av 1, 5 år med många små  hack och upp och nedförsbackar är ganska stora omställningar som tar både tid och energi att bearbeta.  

Då är jag ännu mer tacksam än vanligtvis att jag har mina fasta punkter, stabila och pålitliga personer. Folk som hjälper mig och mitt liv att fungera. För man kan inte fungera själv, hur gärna och mycket man än vill. Det finns inget ärofyllt pris till den som slet hårdast utan att be om hjälp. Det är ingen svaghet i det, det är därför det kallas hjälp.  

Men man ska också välja sina stabila punkter med omsorg, och även om man trott att man gjort ett bra val så kan det gå snett. Då får man välja om och lära sig av det.

Det är ju ändå en så fin sak med livet, vi får alltid, alltid en my chans att försöka igen.  Och jag har upptäckt att om man lyckas omge sig med bra människor så låter de en vara människa också , man får en ny chans att göra misstaget på ett annat vis.  Eller inte alls, båda är okej. Det är fint.

Då innebär det ju också att jag måste låta de som jag är stabil punkt för få göra precis lika många misstag och ge dem en chans att prova igen. Det måste vara lika ju.

Men inte på gränsen till att det blir ostabilt istället för stabilt, då är det läge för omvärdering,  igen.

Livet är bra häftigt ändå, även om det är som en berg och dalbana så är det så otroligt häftigt att få känna, tänka, uppleva, njuta, plågas, våndas, skratta,  gråta, ta del av livet.

Just för att jag haft perioder då jag verkligen fått kämpa föt att se ljus ger det mig möjliheten att när jag ser ett litet ljus värdesätta det så oerhört mycket.  

Jag vill känna allt, även om det är fruktansvärt.  Jag vill inte gå miste om livet och leva som ett rakt sträck utan känslor. Jag är glad att jag är en känslomänniska ända ut i fingerspetsarna. Det är en fantastisk gåva som stärker alla mina upplevelser till absolut max.

Hurra för livet, för känslor och för mig!

Livet

Jag sitter här och funderar på livet,  vad man gör med tiden man har fått liksom.

Jag känner,  mer än någonsin att det är av största vikt att det jag gör med min dag och mitt liv ska ha mening,  för mig.

Och grejen är att jag är väldigt nöjd med mitt liv som det är nu.
Jag har så länge jagat någon sorts ouppnåelig lycka med livet. Med allt från att ha folk runt omkring mig till att göra helt otroligt fantastiska saker. Men saken är den att jag har kommit till en punkt där allt sånt inte spelar någon roll längre.

Det som spelar roll är känslan i bröstkorgen,och just nu säger den att jag är på rätt spår. Bortsett från att träna Tornado, både fysiskt och mentalt så har jag hittat en tränignsform som funkar för mig, tabata, core och tro det eller ej, jogga. Jag mår så otroligt bra av att få träna,  jag blir pigg och glad, och all stress lämnar kroppen. Det går också att finna en alldeles lagom balans mellan träna häst och träna Emma. Jag har ett jobb och man kan ju inte säga annat än att det är absolut nödvändigt för att överleva.

Konstigt nog har jag inte panik över den totala frånvaron av pengar.  Men jag vet ju att det kommer senare när lönen börjar ticka.

Livet i Burträsk är bra. Jag trivs.  Jag älskar min lägenhet, den vill jag faktiskt inte lämna före jag flyttar in i mitt framtida hus i någonstans i världen. Jag tycker att det är rätt så skönt att ägna tid åt att ta det lugnt, jobba, rasta pensionathundar rida häst och andra aktiviteter . Längre fram när den ekonomiska situationen är mindre tragisk kommer jag kunna ägna mina lediga helger åt att träffa mina vänner som är utspridda i Västerbotten. Vad gör det att man bor på olika platser egentligen?  Det gör det ännu mer värdefullt när man ses.

Jag antar att det här är ganska exakt beskrivning av hur livet är i allmänhet, och det är ganska trevligt !

Livet är inte en fluffig amerikansk komedi, men det betyder inte att man inte kan göra det till det bästa man kan. Jag har 10 månader kvar i Burträsk och det ska bli de 10 bästa månaderna jag kan göra dem till.

Livet ÄR bra.

Burträsk

Bara just utanför lägenheten-

I brist på annat

Sitter på jobbet. Brukare smakar och sover sedan två timmar tillbaka.  Jag går av kl 08. Det är verkligen hur länge som helst till dess. Jag kan inte börja med morgonsysslorna förän vid 06. Jag ska gå och lägga mig själv strax, för jag är som vanligt astrött.  Men jag måste först få babbla.

I kväll har jag bokat in massa tid med min Anna-Karin, vilket betyder så otroligt mycket då vi inte kan ses så ofta längre. 

Jag längtar efter min vän och snart är det lördag. ❤

Tänki

Just nu är jag inne i en period då jag funderar väldigt mycket.  När jag funderar, vänder och vrider på saker växlar mina känslor häftigt i samma takt. Jag går från superglad till hysterisk, vidare till jättearg och sedan blir jag ledsen. Men det måste kanske vara så ibland?  Även fast jag blir frustrerad över att jag inte kan göra det jag vill mest just nu och börja skolan igen så kan jag ta vara på den här tiden i burträsk.  Det innehåller olika saker jobba som personlig assistent, jobba med andra saker för att dryga ut kassan och ha råd med hyran, träna Torando och träna mig själv.

Det kan på olika vis vara ett ganska ensamt liv då mina vänner inte bor här. Men ändå så känner jag att jag vill spendera mitt vänta på att kunna söka skola-år här, i burträsk, i skogen. 

Det ger mig möjlighet att fundera och reflektera, vilket jag känner är absolut viktigt just nu. Att kunna känna när jag är på väg upp i varv och då kunna ta ner mig själv på jorden, allt behöver inte utlösa ångest, jag är inte ångest , det är en reaktion på allt jag känner som inte hittar en vettig väg ut.

Jag tror faktiskt att jag ska vara här just nu, och hitta mer av mig själv , för det kommer jag att behöva under resten av mitt liv. Att tillåta mig själv att hitta lite styrka, och inte bara fly från mig själv in i något,  eller någon.  Och mitt liv är ju faktiskt så bra! Jag har en lägenhet,  djur, jobb, familj och vänner.  Jag sitter inte på en båt på väg över Medelhavet med högre odds att dö än komma levande över, jag flyr inte från krig. Jag tror inte att man kan mäta lidande eller ångest, för vem och varför är person nog att säga att det den varit med om är ett större lidande eller ångest än någon annans? 

Däremot så vet jag att jag aldrig kommer hålla med om att stänga gränser, neka folk som flyr för sitt liv, det skulle vara som att jag inte fick hjälp på akuten för att jag brutit benet om jag ramlat av Torando och personalen vägrar hjälpa mig för att det var en händelse med en häst? FOLK FLYR FÖR SINA LIV! Vi har pengar och prylar i överflöd,  skänk en jävla filt iallafall fall! Gör något!

Tänk dig att havet är en tryggare plats än landet du befinner dig i? 

Alla människor har rätt att leva tryggt,  utan ångest, och det är våran förbannade skyldighet som medmänniskor på den här planeten att ge alla den möjligheten,  oavsett etnicitet, tro,sexuell läggning eller något annat. Sluta vara idioter och börja använda hjärtat. Jag har inte råd att ge varje gång det sitter en tiggare ute, men jag ger när jag kan, och har jag inte pengar så kan jag kosta på mig att ge den medmänniskan ett av mina många leenden och säga hej, och hoppas att hen känner att alla människor i detta avlånga land inte har enbart bajs i huvudet.

Det var dagens frustration utvälld i bokstäver, nu måste jag powernapa innan jag ska jobba natt.

The feeling when you don't know what the fuck you are feeling

Är jag trött, stressad, ledsen, glad, arg? VAAAAAAAAD?

Nej, jag är  less, asless! På det mesta! Jag vill inte, jag har inte lust, A.R.G av någon anledning som jag inte vet. 

Morr! 

Så nu har jag fått utlopp för den frustrationen, då kan jag äta godis och sova! 

Stolt, stark och söt

Men gissa vad, livet förändras, och jag med det. 
Under de senaste veckorna har jag drabbats av att slag från verkligheten, och det är med råge.
Med det finns inte så mycket negativt med detta, bortsett från att jag inte får en fullständig lön för än i slutet på oktober, vilket i och för sig gör livet allmänt komplicerat, men det är ändå hanterbart.

Även om varje dag och sekund inte är en solskenshistoria, för det hade ju faktiskt varit rejält konstigt så slås jag ändå varje dag av hur bra livet är! Ännu mer tydligt blir det när jag ställer det i kontrast med hur livet var för ett år sedan, 365 dagar. 

Jag var vandrande ångest, visste inte hur livet skulle bli, vart jag skulle ta vägen, eller vad jag skulle göra eller hur jag skulle kunna betala min hyra.

Om jag bara hade vetat då att livet kommer vända, helt och hållet. Jag kommer går den roligaste utbildningen man kan gå, jag kommer lära mig saker om mig själv, djur och livet som kommer vara helt avgörande och ovärderliga för framtiden. Hade jag vetat det, eller vågat tro det hade jag sluppit ångesten så mycket tidigare och fått ut ännu lite mer. Men jag antar att vissa saker behöver stötas och blötas i en mindre evighet för att man ska bli av med det. 

Livet vänder, det blir bra, även för dig Emma, fast du inte tror det!

Det är konstigt vad man kan intala sig själv att tro är sant.

Jag är fortfarande lite ställd över hur bra livet kan kännas, att man faktiskt kan vara så här jenuint glad, och tryggheten i att veta vad man vill göra med livet, och att det finns en väg och en möjlighet att genomföra det. Tänk att man kan ha energi över när dagen är slut, man kan skratta på riktigt, från längst in i magen, det kan vara roligt att rida sin häst, meningsfullt att kura ihop sig med katterna i soffan, och fint att längta efter någon. Man kan träna för att bli stark, få mer energi, orka med fysiskt arbete och tunga saker som blir lättare. Man får känna sig stolt, stark och söt! Det är kul att träna, och eftersom varje rörelse och steg jag tar i träningsväg är en förbättring med 100% så finns det ingen prestation överhuvudtaget, allt duger.

Det är så enkelt att tycka att livet är bra, att dagen är gjord när solen lyser när man prövat det omvända, och nästa gång det kommer är jag med förberedd än någonsin, för livet kan vara skit, men sedan blir det banne mig bättre än någonsin! 
 
Med vänliga hälsningar, Hög På Livet.

Landat

Äntligen, äntligen har jag landat. Det har varit så många faktorer under vintern som gjort det svårt för mig att landa i vissa saker, men nu börjar det falla på plats, och det känns så oerhört skönt. Saker och ting kan faktiskt lösa sig, det är inte totalt ändlöst och hopplöst.

Äntligen kan jag känna det, och tro det! Jag känner mig pigg och på gång, nu kan det hända roliga saker!

Hur?

Hur kommer det sig att en enda människa kan lyckas sabotera så oerhört mycket, även fast det gått ett bra tag nu så får jag fortfarande tackla tankar och känslor som dyker upp. Det blir bättre hela tiden och i perioder så är det helt bra. Men så kommer dom här få enstaka stunderna då det bara poppar upp och känns.. tungt. Det är en övergång och en fas, och det blir ju ständigt bättre, men samtidigt skulle det vara otroligt konstigt om det försvann lätt. Då hade jag ju inte påverkats så starkt av det som jag faktiskt gjort.

Livet har så oerhört mycket mer att ge än att traggla det förflutna. Det är inte där jag kommer att hitta min styrka. Min styrka finns i mig, där jag är nu. Därför önskar jag bara att hjärtat skulle kunna börja hinna i kapp med hjärnan snart. Ibland ligger min empatiska förmåga mig lite i fatet. Men det är också en av mina absoluta styrkor. 

För varje dag som går faller någon liten del av livet på plats. Jag känner hoppfullhet inför framtiden och i mig själv. Den här veckan har det hänt en massa viktiga saker och jag känner mig stolt över dom viktiga steg jag vågar ta.

För en lång lång tid

Nu blev det så där igen, att det dröjer en mindre evighet innan det kommer ett ord från Emma. Den här gången har det berott på läxor, prov, mycket att göra, Tornado, träning, påsk. livet i allmänhet. Det känns skönt, tryggt, och roligt. Solen lyser och livet rullar på.

Det börjar dyka upp svårigheter, som jag inte riktigt vet hur jag ska lösa, men jag hoppas att min oro och många andra saker ska lösa sig snart. För jag kommer inte att ge mig. 

Period

Jag är medveten om att jag inte sagt något på länge. Men nu är det en period av förändring och då hamnar triviala saker i skymundan. Nu är det bara att blicka framåt och planera för framtiden. Med hjälp från mina som vill mig väl.

Tänk att det är ett år sedan jag började bryta mig lös. Otroligt vad tiden går. Idag är det också nio år sedan jag blev faster för första gången.  Kära nån vad tiden går.

Nytt

Det bästa med att pröva nya saker är spänningen, även fast det är läskigt och man inte har en aning om hur det ska bli så är det så underbart när man bara vågar! 
 På vägen i allt prövande och vågande kan man ju eventuellt lära sig mer om sig själv?

Sort of nothing special.

Livet rullar på, skola, Tornado, täna and repet.

Jag tycker om det! Jag tycker om att vakan av mig själv kl  en lördag för att jag är utsövd, jag tycker om att känna mig pigg och stark i kroppen för att jag har tränat. Jag tycker om att jobba med min häst som faktiskt bara är det tryggaste, snällaste och mest fantastiska som gått på fyra ben, jag tycker om att ha något roligt och meningsfullt att göra på dagarna, jag tycker om att det finns människor som tycker om mig, som jag är och som inte försöker förändra mig, och inte för mina prestationer eller något annat, bara för mig. 

Jag hade verkligen en ögonöppnarvecka förra veckan och det känns faktiskt så himla skönt! Saker och ting faller på plats, jag kan se saker på ett bättre vis, för mig. Och energin jag  känner, den ska jag verkligen göra allt för att bevara. 

Den negativa energin som kommer in på oönskade vis kommer jag snart kunna vara av med helt och hållet, och det ser jag fram emot, hej avslut! 

Äntligen är Emma just Emma. 

Förundrad

Ibland kan jag bli så förundrad över mig själv. Att jag hinner känna så många känslor på en stund, en dag, en vecka? Det är häftigt! Och när jag helt plötsligt kan placera känslorna! Det är inte bara en massa ångest och oro som flyter runt, utan det är faktiska känslor av upplevelser och händelser. Saker som jag kan påverka och jobba med för att göra saker bättre för mig själv. 

På ett sätt känns det som att det är  många saker att jobba med, men å andra sidan så har jag kommit en så bra bit att det bara finns en väg. Samtidigt som jag har en viss oro för att olika saker inte är så vattentäta som jag trott, och vissa  saker där jag måst tänka om och omvärdera, samtidigt som jag måste komma ihåg min begränsade påverkan i frågan och att ibland ska man bara go with the flow, är det nu då undrar jag?

Motsträvigt

Idag har varit en tyngre dag, jag har känt mycket stress då jag upplever det som att jag inte får någonting gjort just nu samtidigt som jag i morse vakande med ont i halsen och hosta. Jag hoppas verkligen att det inte är influensan! I kväll har jag pendlat mellan att frysa och att svettas, så träning måste avvakta ett tag, och det var tabata ikväll, och det vill jag prova. Damnit! 

Så jag har mest legat i soffan och känt mig lite låg, slö och småsjuk, Tornado är nyvaccinerad så ingen ridning heller.

Det får bli sova och hoppas på en bättre dag imorgon!

Det börjar likna någonting!

Efter ganska precis en veckas intensiv flytt så börjar mi casa bli beboeligt! Det känns så himla skönt! Allt känns lättare, jag har mina egna saker så jag känner mig därav mer bekväm och avslappnad, det är jobbigare än man kan tro att bo i någon annans saker. Jag har helt plötsligt  km till Tornado istället för 2,2 mil. Jag kan gå till affären på 2 minuter, det tar nästan 10 minuter kortare tid att åka till Ånäset, det tar 10 minuter att gå till badhuset där det dels finns ett gym och man kan gå på pass, vilket jag tänker att jag börjar med antingen i helgen eller till veckan beroende på om förkylningen i kroppen bryter ut och när energin efter flytten börjar återvända. 

I övrigt så gillar jag att min lägenhet är en tvåa! Den är stor ljus och fin, det är ett kök som man vill vara i och som jag faktiskt får lust att göra saker i! Så nu kör jag stenhårt på matlistor, för att få ordning på mig själv, och för att det blir billigare och så får jag en enkel lösning på att jag behöver matlådor varje dag, himmlarns bra! 

Nu gäller det ju bara att hålla fast vid det här, men det tror jag kommer gå väldigt bra då jag är förbaskat tjurig och vet att jag kan plus att det redan har gått så himla bra med sömnen och att kliva upp 06:30 varje vardag, det är banne mig en baggis! 

Så ja, jag har en bra känsla, jag tror på det här, jag tror på mig själv och vad som än händer i september så tror jag att det kommer att bli bra.

Nu handlar allt om självbejakning och att må bra och vara stolt över sig själv.

Fina tapeter och fin tjej!

Jag har flötat tita i papesrkorgen

Man måste älska Lotta på bråkmakargatan! 

I alla fall, Emma har flyttat, i alla fall det första. Igår drog jag från skogen till samhället! Här har jag fått tag på en så himla fin lägenhet med nyrenoverat badrum och eget valda tapeter i alla rum. Jag har egen tvättmaskin och torktumlare, vilket behövs då ALLT som jag haft i lilla huset luktar eldrök. Oerhört äckligt! Så jag tvättar ungefär tre maskiner om dagen och hoppas att allt ska vara sanerat snart. Det enda som jag inte kan tvätta  som luktar är katterna, och de stinker verkligen! Jag har inte känt det innan, jag har väl blivit så van. Men det lär de väl tvätta bort själva  eftersom. 

Eftersom jag hyrde möblerat i skogen så har jag INGENTING här, men då  har jag så extremt mycket tur att det finns världens snällaste människa som lånar mig madrass och köksjox så jag kan överleva här. Jättesnällt, skönt och bra! Mina möbler, och tillhörigheter står i ett förråd i Lycksele, och dit åker jag imorgon för att med pappas hjälp frakta hit allt under helgen. 

Nu lyckades  det här tajma så fint med markanden i Lycksele, så då ska jag passa på att gå några varv där med Anna-Karin. Det blir mysigt, jag behöver min Anna-Karin, hon är bäst! På söndag är jag tillbaka här igen och då får jag lägga mig i min egen inte rökluktande soffa och bara vara.

JAG LÄNGTAR!  

Kom ihåg!

Det hände precis något! I mig, en taljdank föll ner och ett liljeholmens gick upp! Äntligen föll lite saker på plats i mig. Om det så är för en stund eller permanent, så vet jag att jag kan och det är ett stort framsteg! Må det få vara så här! Kan jag få lite ro nu, tack?!

I övrigt så önskar jag bara att den kommande veckans utmaningar ska flyta på fint. Åter till fakta om sköldpaddor!

Ajöss!

 

Tankar i liten säng

Vissa dagar vill man bara njuta och vara?slappna av och ta det lugnt.

Ibland när jag gör det går det inte som planerat, jag har för många tankar. Oftast kan jag lägga det åt sidan och läsa min bok, men ibland så måste jag tänka klart min tanke. Inte för att den är superviktig och kommer leda lite något storslaget, utan för att mitt huvud måste avhandla den för att kunna släppa den.

Det är lustigt hur huvudet kan fungera  egentligen.

Men jag är tacksam för mitt huvud med många stora och små tankar. Dom är ganska bra att ha.

Funderunder

Det har den senaste tiden blivit mer och mer tydligt för mig att vissa saker betyder så oerhört mycket, mer än vad jag någonsin hade kunnat ana. Och samtidigt påverkar det mig, på sätt som jag aldrig hade kunnat ana. Det är bra, så bra och jag behöver det, men det finns något destruktivt i det, på något vis lämnas jag alltid med en tomhetskänsla, fast det verkligen borde vara raka motsatsen.

Samtidigt känner jag att det är så, rätt, så bra, exakt vad jag behöver. RÄTT bekräftelse, det är en ynnest, och det är fint! 

Jag känner hur det kommer stabilitet och lugn i mig, även om det är mycket som snurrar i mig och saker som jag inte fått svar på ännu gäckar mig, samtidigt som jag inte kan se hur det inte skulle kunna gå vägen. 

Så OERHÖRT osammanhängande! 

Tack och god natt.

Tankar i en båtsäng

Ibland när jag planerar att jag ska göra saker och sedan gör dem, så inser jag ganska snabbt att min hjärna är någon helt annanstans, och funderar på andra saker, kan inte alls koncentrera sig på boken, hur spännande det än är. Ibland bara måste jag tänka klart det jag tänker på.

Min hjärna blir så överpackad med tankar, känslor och intryck. Och då är det bara att ge efter och fundera en liten stund. Ibland behöver hjärnan lite extra tid att bearbeta saker och ting bara.

I övrigt så känns det som att livet börjar ta form, om två veckor är det dags att flytta igen, och jag tror att det kommer att bli superbra! Det funkar bra i Ånäset och jag börjar komma in i rutinerna. Det finns många likheter med restaurangbranchen, även om det är helt olikt. Tyvärr så är underlaget helt värdelöst här just nu så det är  svårt att rida, men hovslagaren kommer till veckan så då blir väl saker och ting enklare, det är tyvärr inte alltid ultimat med barfota. Det blev alltså inget rida idag, men då fick det bli lite extra kvalitetstid, med hårvård och mys. Jag har även lagt lite extra tid på grundövningar, från marken, försöka vara så liten och göra så små signaler som möjligt. Han är fin min Tornado. 

Prima!

Tillfällen

Ibland kan jag bli så genuint less på mig själv! Varför ska jag ha den här obotliga lusten att ta reda på underliga saker som inte leder till något,alls?! Det enda som händer är att min hjärna går på högvarv och det gör den oftast redan innan, för att jag bara måste ta reda på det där konstiga,  inte det minsta viktiga och helt irrelevanta sakerna.

Samtidigt som jag kommit till en punkt i mig själv där jag  bara accepterar mig själv, mina tankar och känslor. Även om dom är för knasiga för att dela med omvärlden ibland och även om vissa bara ger mig oro, så har jag  faktiskt börjat hitta en strategi  som faktiskt funkar. Och så flyttar jag ju faktisk snart och då kommer så många saker blir mer enkla och jag kommer kunna ge mig själv möjlighet att solla bättre i mitt huvud.

Sedan kanske det bara är så att vissa människor bara betyder så mycket utan att de gör något, samtidigt som de gör oändligt massor mycket, och det kanske man bara ska lära sig att njuta av, att det finns sådana personer alltså och bara sluta oroa sig och sånt.

Vi säger  så.

Förändra för förbättring

Livet rullar på, händer, är. Du tror att du lever livet som du vill att det ska vara,  bara för att inse att, nej det här passar inte mig alls.

Att då fundera ut vad som behöver förändras och sedan genomföra det kan ta lite tid och det kräver en massa känslor och uppoffringar, men det är värt det, det vet jag.

Just nu är det bara en kamp. Stå ut i en bostad du misstrivs i för att om på dagen fyra veckor gå komma till din alldeles egna lägenhet.

Snälla låt det vara hemma.

Bröstkorg

Varje gång jag gör ett framsteg. Varje gång jag tar ett beslut för min skull. Varje gång jag  står upp för mig själv. Varje gång jag prioriterar mig själv och mitt eget mående, då segrar jag mot det som så systematiskt har brutit ner mig under en lång tid. Det är mycket som ska repareras och  byggas upp i mig, men tyngden i min bröstkorg lättar lite mer för varje tillfälle.

Idag är en sådan dag. Jag hade ett val, jag hade ett val. Men faktum är att ingen kommer ihåg en fegis, våga vin, om jag inte gör det här kommer jag att ångra mig.

Självklart var det rätt beslut, det kände jag med en gång.

Lita på magkänslan!

Så fint

I helgen har Josefine och Anna-Karin varit här i mitt lilla hus hos mig, vilket har betytt jättemycket för mig. Att de vill komma hit och vara med mig, och att vi har så mysigt och kul ihop. Vi har hunnit med en massa saker, så som mysa, dricka vin, klippa Tornado, kramas äta pizza, vara i Skellefteå och shoppa lite, äta god mat och sjunga för full hals.

Det känns så otroligt fint att ha sådana här vänner. Och nu när de har åkt får jag se fram emot helgen den 6 februari, då kommer Martina, Anna och My hit. 

Jag är så glad för mina tjejer, allihopa! Även de som inte kan komma. Underbaraste ni < 3

Övervänt

Ett mycket milt uttryck för vad jag är just nu. Det är alltså två dagar kvar till mitt nästa stora äventyr börjar, men det känns som hundra år, och tiden som gått, minst det dubbla. Jag har bott här i fem veckor, och jag är glad att jag kom hit ett bra tag innan så att både jag och alla djur har haft gott om tid på oss att acklimatisera oss på alla tänkbara vis. Jag hade inte räknat med det, men på något vis så blir väntan, och det faktum att det är  en väntan, en transportsträcka fram till allt börjar på riktigt ännu tydligare när man bor ute i skogen, inte för att jag gör något annorlunda jämfört med när jag bodde i Lycksele, eller jo, jag kan inte träffa mina nära fysiskt, vilket är lite tungt, men det är  liksom inte skäl nog till att bo kvar.

När man väntar får man mycket tid till att tänka, kanske onödigt mycket tid? På ett sätt behöver jag det mer än något annat, för det är först nu, faktiskt först i kväll som jag äntligen har lyckats nå mig själv och känna vad det är som pågår där inne, egentligen. Jag tror det var ganska viktigt, för känslan nu efteråt är lugn, plus att jag fick några minuter med Anna, och det satt exakt där det skulle. Hon är klok.

Jag har under den här veckan försökt börja vända tillbaka på dygnet, vilket har gått sådär, jag somnar vid 22, men vaknar ganska exakt 00:20, mycket oönskat! För då får jag ligga vaken säkert två-tre timmar och då är ju natten förstörd lika för det, och jag tar mig inte upp morgonen efter, för jag har för lite att fylla dagen med. Så, nu provar jag en ny metod, imorgon kl 10:00 ska jag ut och rida, alltså måste jag upp 07 för att hinna , bara av att jag har en anledning att kliva upp så blir det bättre.

Två dagar, sedan kan jag börja skapa vettiga rutiner! Jag längtar nästan lika mycket efter det som jag längtar efter att få börja utbildningen. Att vara  sjukskriven och arbetslös i ett år är väldigt väldigt länge för den som inte visste det! Det låter supersoft, men för mig slutade det någonstans i september, då var inte inte ens lite kul längre!

Jag får i mig mat på ett bra vis fast jag inte har några rutiner, men jag kommer bli piggare och livet kommer bli så otroligt mycket roligare av att få ha lite rutiner i livet! Johooo!

Livet och sånt

Jag sitter och funderar lite gran, och just nu känner jag ungefär 75000 saker samtidigt. Jag är glad och lycklig, för jag är på rätt geografisk plats, om 6 dagar börjar min utbildning. Min häst är en pärla, fastän han är en tjurskalle av rang. Livet puttrar på helt enkelt, men ändå trots det så kommer det smygande konstiga obehagliga känslor som jag inte vill ha. 

Man får ju som räkna med att livet dippar, det ingår. Men det är oerhört frustrerande att det ska bero på lilla magen. Jag har troligen fått magkatarr, så jag har fysiskt jättesvårt att äta just nu, vilket är så oerhört frustrerande för JAG ÄR SÅ HUNGRIG!  Dessutom blir jag så trött och slut, och reagerar konstigt på allt. Eller egentligen så är  det väl som en ofrivillig svält, och då reagerar kroppen precis som den alltid gör när jag pysslar med sånt. Men nu vill jag inte.

Åh, jag blev just sugen på äggmackor, hej då!