Ofullständig

Det här har förvandlas till lämna lilla klagomur, vilket i och för sig inte gör något eftersom ingen läser. Muhahhaha.

Jag mår bra, det är inte för det. Men just nu känner jag mig så enormt ofullständig, otillräcklig och inte nog. På många plan. Och det är frustrerande.  Jag fick veta en sak som mest av allt gör mig arg för att jag inte kan rättfärdiga det. Att det finns folk som går runt och tror saker som inte är sanna. Fy fan.

Jag är förkyld så jag kan inte motionera och bli av med min frustration. Blir galen!

Vett

Ibland önskar jag att jag var en sån där person som på ett vettigt sätt kunde förmedla saker, allt, det mesta med ord som inte bara blir strunt och babbel. Det jag vill är helt orimligt, men jag vill på något vis ha det så. Det blir lättare i mitt hjärta då. Jag skaver inte. Men när det krånglar, då blir jag fan i mig helt tokig. Nu har jag inte blivit det på länge så det var väl dags. Samtidigt så är jag mer trygg ön någonsin. Men ack så frustrerad på brist på regelbundenhet och centreting, hoppas på att båda blir annorlunda. Men det är inte så troligt, just nu i alla fall. Bara lite oftare hade varit fint.

Har ingen smart rubrik

Känner en sån extrem frustration just nu, och ännu lite mer för att jag inte kan kanalisera den genom en springtur. Egentligen bara väldigt rastlöst, men det är för sent för att springa och idag har ca inget gått min väg och jag blir inte av med frustrationen.

Rätt bra

Även fast jag går med diverse funderingar på en mängd olika saker, egentligen hela tiden så måste jag påstå att livet är bra. Ibland bara oroar jag mig helt i onödan. Och då får man dom vanligt gå in i sig själv och forska efter logiken. Har jag tränat, ätit och sovit som jag behöver? Nepp, ta ett mellanmål och far ut och springa, tänker du samma ge det en nattsömn. Då har det till 99 % av fallen gett sig.

Jag måste öva på att bara rationell i mitt tänkande och jag lär. Mig faktiskt när jag ser att det gick ju vägen även detta. Hurra!

Så därför jobbar jag aktivt med att tänka rationellt och försöka att inte överdrivet mycket tänka skiten ur allt utan försöka att vara logisk och släppa. Det hjälper.

Pendeltåg

Jädrans svårt att veta. Hinner med så många knasiga tankar på bara en minut. Nu har det gått åtta dagar. Jagnhoppas på ett svar till veckan.

Ovisshet är alltid det värsta och  mest svårhanterade. Hoppas innerligt att jag kan få känna lugn. Oro är jobbigt.

I alla andra avseenden bortsett från detta så är mitt liv mycket bra. Sommaren har varit fin,  men  väldigt snabb. Snart är det dags att börja öva på tal till bröllopet och paka väskan inför resan till Rom. Jag börjar fundera på hur jag ska lägga min semester.  Vill få ut så mycket som bara möjligt. Jag är pigg, men det känns att jag inte varit ledig sedan jag var sjukskriven.ä för nu två år sedan. Rom blir en bra början.

Idag har jag bara myst och det har varit rätt så skönt. Nu är det dags att skalla kudden för imorgon är det jobbdygn och vi ska till lycksele på djurparken.  Mycket udda att åka dit bara för det.

Ingen aning

Den absolut värsta känslan som någonsin kan uppstå i mig måste vara ovetskap.  Vart står du? Hur tänker du? Vad är kvar?  Hur ska jag bete mig?  Får jag bete mig eller ska jag begrava allt?

Jag hatar att jag inte vet och jag vågar inte fråga för det är så jädrans skört.

Jag undrar om du har en aning egentligen?  Och om alla är likadana? 

Tar mig inte ur min tankevolt och är så fruktansvärt otrygg just nu.

Jag vågar inte luta mig mot någon, vem är stark nog att föga mig.

När ska du sluta halta och varför gör du så här? Tänk om du kunde säga vad som är fel? Vad jag ska göra?

Inte helt snart

Vissa saker ska man bara ge upp och släppa taget om.  Det låter så himla enkelt, men i det här fallet är det mer än skitsvårt. Jag kan inte. Jag vill, men jag kan inte.  Jag  måste fräsa precis allt jag har så länge det går och ert tag till. Det är det enda som kretsar i mitt huvud och jag blir förtvivlad.  Jag vill. Men kan omöjligt förklara eller snarare få fram det jag vill.  Är såå trött på att det blir fel. Vill bara att det ska flyta på,  men det verkar vara smått omöjligt. 

Jag VET att jag vara borde ge mig, men jag kan inte.  Måste hoppas ända in i slutet.

Varför

Idag är en sån där dag då jag bara undrar varför?! Varför är det så här? Varför känns det  så här? Ska det vara så här?  Vad fan är det gör jävla fel?!

Åh nej

Tror att en av mina värsta farhågor tillslut har besannats.  Vet inte riktigt hur detta ska hanteras. Åker till Skåne I en vecka med jobbet,  känns just nu som hundra år.

Slappna banne mig inte av

Ibland undrar jag hur mycket jag lurat mig själv?  Hur jag resonerar?  Varför jag inte släpper taget? Illusion! Sluta!  Släpp! Ännu en gång ligger min själ ute på bordet som största insats och jag låter den ligga och krossas in i det sista?

Jävla fan!

Svårt

Ligger på jobbet.  Kan omöjligt sova. Sov knappt natten före heller har varit supertrött hela dagen, när jag lägger mig blir jag klarvaken. Why?

Ligger och funderar på en sak som gärning ledsen, borde säga till.  Men gör jag det vet jag vilket ekorrhjul jag kan starta och det är en process som jag inte gör om. Jag hoppas bara på att jag kan få släppa.

Jag tänker nu släpper jag det och nästa tanke är ändå samma. Hjärnan är svår att bemästra ibland.

Men jag önskar att det kunde vara 50/50, då skulle jag må lite bättre.

Suck.

Svårt att förstå

Ibland kan jag inte riktigt förstå mig på mig själv. Jag borde bara le, men idag är jag ledsen. Ledsen.  Jag vill bara ha pelaren just nu. Inte behöva förklara varför,  speciellt när jag inte riktigt vet vad det beror på.

Vissa dagar vill man bara få den tysta förståelsen.  Just nu kommer små tankar. Hur var när? Bara krama Marion och ta en ny dag imorgon. 

Man kan inte vara på topp jämt och det är okej.

Förändras, förändras allting?

Ja, mest troligt så är det nog så.  Allt förändras på ett eller annat sätt. Inte alltid till det bättre,  inte alltid till det sämre.

Den förändring jag tänker på just nu är densamma skett i mig. Emma för tre år sedan, Emma för två år sedan, Emma för ett år sedan, och Emma nu. För tre och två år sedan var jag inte jag. Jag var styrd, kontrollerad , maktlös över mig själv inför folk som på ett mycket enkelt sätt snabt kunde styra mina tankar,  känslor och val. Jag var inte jag, jag var inte Emma och jag märkte det inte. Det är vad som skrämmer mig mest, men hur skulle jag kunnat se det. Det vet jag, men oj vad ångest jag hade sluppit om jag lyssnat på min instinkt första gången det blev tydligt för mig. Men då var jag redan fast.

Jag hade säkert fått ångest ändå, men  på helt andra nivåer.

För två år sedan började jag min väg bort från allt som jag inte ville vara en del av, boet från det som bröt ner mig och inte alls byggde upp mig som jag trodde.

Det var svårt och det tog fem månader innan jag hade format mon plan, skapat lösningar och tillslut fått helt jävla nog av skit.

Jag begav mig i helt rätt tidpunkt,  inte tidigare och inte senare. 

Jag trodde att jag skulle vara helare snabbare och att tiden skulle vara enklare,  men jag föll lite till. Idag ser jag att jag behövde det , för nu förstår jag lite mer av mig själv. Hur ändlöst mycket jag värdesätter min ensama tid. Jag vill inte ha någon kring mig större delen av dygnet, det är något djupt förstört av att jag inte fick vara ensam en enda minut. Allt jag vill är att vara själv och njuta av det. Och vill jag inte det så då söker jag upp den jag vill umgås med.

För ett år sedan hade saker och ting börjar landa i mig. Jag fick äntligen distans och kunde börja se objektivt och sakta släppa och förstå.  Förgripen i mitt mest utsatta tillstånd.  Svårt och jobbigt att ta in. Tog mig hela sommaren. Men jag fick äntligen släppa taget och känna ingenting för det.

När en händelse landar i en har andra rn tendens att komma till medvetande.  Hur jag mötts under det svåraste av de som jag behövde mest tröst  och stöd av och inte fick. Acceptera att det blir aldrig så, de tror mig inte. Jag är alltid sjuk i de ögonen.

Nu ett åt efter det vet jag bättre, deras ögon på mig räknas inte.  Just innan morfar dog bestämde jag mig för att inte vara en produkt av mitt arv. Det är inte lätt alla stunder, men det gör bilden tydligare och ännu en gång ökat förståelsen, för dem, för mig.

Jag har gått långt,  men jag har en  bra bit kvar. Det är inget som jag inte kommer klara, det får vara motstånd,  för jag vet vart jag har mig själv och mun styrka. Den behöver inte bekräftas via andra jag vet vad jag kan och vart jag ska.

Mot framåt!  

Själv på jobbet

I kväll jobbar jag extra, eller det blir ju som vanligt dygn, men jag går från 18-18 istället för 08-08, men det spelar ingen roll för jag har inget större planerat i helgen.

Sitter med en stor temugg och ska snart sova, behöver bara bli liite tröttare. Då brukare somnar tidigt och jag är ganska trött så  ägnar jag tid till att allämnt  grunna på små saker,  inget allvarligt bara smått och gott.

Jag funderar ständigt kring hur människor dömer varandra hit och dit för allt möjligt,  vad det än gäller som man inte tänker likadant som en själv.

Och den här gången landade det extra mycket kring häst,  hästhållning, hantering och träning. 

Jag är inte själv fördomsfri på minsta vis, tror inte att någon är det, men strävar mot att ha så lite fördomar som jag bara kan.

Jag tycker att det är himla tråkigt att ens prestation ska sitta i vilken ras du har på hästen och att antingen så håller man på med hoppning eller dressyr , det finns inget annat... eller?!  Att märke på utrustning och kläder är viktigare och mer högt i status än en väluppfostrad häst, du anses som en bra ryttare om du kan hoppa höga hinder och rida galna hästar utan att ramla av, men de som får dessa galna (?) hästar lugna, rider mjukt som en dans utan att slita och dra, de omnämns knappt.  Att rida hästen på sitsen och få den att vilja följa med en är mer märkligt än att slita den i munnen med ett bett för att få den att lyda.

Jag förstår inte detta. Men för det vill jag inte döma de som rider på detta vis, bara hoppas att de kan vara öppna  och se en annan väg. Jag kan gärna höra era argument till varför ni tycker att bett är det bästa?

Samma fråga ställer jag mig när det kommer till inne vs. ute, självklart ska manga tillgång till box och ta in hästen vid behov,  men att ha den inne varje natt xih låta den gå i en frimärkeshage ett par timmar per dag för att sedan träna aktivt en timme och sedan ställa in den igen. Det konceptet köper jag inte. Det är inte naturligt och inte det minsta underligt att hästarna gör race med sina ryttare mer jämna mellanrum.  Jag kan absolut köpa att man ger hö i portioner, bara de slipper boxen varje natt.

Det finns så mycket fakta och forskning på att hästar bör gå ute att det är ett mysterium att alla inte har det så. Hästarna mår bra och har det naturliga liv som de är byggda för och det blir enklare för oss. Vad är det att fundera på? Ännu en gång,  kom mer argument,  övertyga mig.

Så var det ju det här med hur man hanterar sin häst. Vem är ledare? Finns det ett ledarskap?  Har hästen någon respekt för människan?  Vad har man att förlora på att jobba i team? Våga lära sig förstå hästens språk?

Det finns mycket att fundera på, önskar bara att folk var mer öppna för diskussioner.

Livet

Ibland kan jag bli så OERHÖRT trött på folk! Som nu när jag bytte jobb så frågar alla nya kollegor , eller i andra sammanhang för den delen  om jag bor själv,  har barn eller sambo och jag svarar glatt att nej,  jag har två katter och en häst. Då kommer det.. tystnaden och huvudet på sned, och jag vet vad de tänker , hör vad de säger ; att det kommer. MEN HAR DU TÄNKT PÅ ATT MAN KAN VARA SJÄLV AV VAL?! 

Det verkar vara en omöjlig tanke för många. Som när jag säger att jag med största sannolikhet inte vill ha barn. Dom är urgulliga och sånt,  men det är nog inte för mig.

Jag har ett enormt behov av att vara ensam, och det har ökats på av att jag under en lång period tvingades att bo med en människa mot min vilja. Och jag har efter närmre ett och ett halvt år I Burträsk lärt mig hur OERHÖRT mycket jag värdesätter min egentid.  Vill jag vara upp i folk så har jag vänner här, i stan, lycksele och umeå. Alla är inom räckhåll. Men jag vill inte alltid. I perioder träffar jag folk hela tiden och i perioder igen. Jag bara funkar så, och taken på att leva med någon är inget som överhuvudtaget tilltalar mig i nuläget. 

Det kan säkert förändras om något år, men just nu är jag otroligt nöjd med min rådande livssituation, och det driver mig till vansinne att folk reagerar så på det. Jag har inga problem med mitt livsval och jag stirrar inte konstigt på andra för att de har två barn och bor i ett rött hus med vita knutar och en flaggstång på gården, fast jag tycker att ni är hur konstiga som helst..

Jag tror att det som retar mig mest i frågan är att man missunnar någon sin rätt till det fria valet, eller att man tycker att det är konstigt att någon väljer bort något som "alla vill ha". Även om jag tycker att någon gör ett i mina ögon märkligt vän så kanske det inte är mitt beslut och så länge den berörda personen är lycklig så borde det inte finnas någon anledning att ifrågasätta och man kan hålla sin dömande reaktion för sig själv.

Man lär barnen "rätt och fel" och sedan gör man tvärt om,  få se här varför ska jag ha barn nu igen?!...

Jag ÄR lycklig med min djurfamilj, i Burträsk,  med mig själv.

Var glad för min skull, tack.

Det är nu dom kommer

Ligger i den breda sängen och funderar. Inte på något speciellt egentligen,  kan bara inte somna när brukare är orolig. 

Funderar på olika saker och hjärnan leda iväg till det jag vill få gjort och försöker.  Mitt senaste försök blev misslyckat,  även de två före det, men inte för att jag fegat ur, som gången före det.
Det är inte lätt det här, fast det är skitenkelt. Men det är egentligen bara svårt fram tills jag är framme. Sedan går det bra. Jag måste bara komma ihåg det. 

I alla andra avseenden mår jag himla bra.  Är bara väldigt trött.  Men har bara ett jobbdygn på fredag, sedan är jag ledig till på tisdag.  Hurra!

Byta säng

Så märkligt, att inom loppet av två dygn gå från fast jobb till varslad , sedan uppsagd och efter det skriva på papper på ett nytt fast jobb.

Det är märkligt,  inget annat än märkligt.

Nu ligger jag i en ny säng, har en ny brukare och nya kollegor.  Det är annorlunda, helt annorlunda.  Men det är inget negativt med det.  Det är bara annorlunda. Framför allt att stimulansen för mig är högre.  Det är och lönen och tjänstgjöringsgraden. Enbart fördelar om du frågar mig, och det är min åsikt som är viktig i frågan. Istället för många och få pass har jag få och långa.  Vilket möjliggör för mig att träffa mina vänner oftare. 

Känns väldigt bra, änom ett märkligt sätt att byta jobb.  Men blir det universitet till hösten så känns det okej, blir det inte så och jag får söka igen till jul så är det också okej. 

Just nu är livet sååååååå bra! Känns väldigt skönt att få lite medvind, det behövs.

Nu ska jag sova då min brukare gör sedan länge. 

Natti

Tusen kilometer i timmen

Funderar på hur livet kan svänga så vansinnigt snabbt? På mindre än en vecka har jag hunnit bli ledig med lön då brukare åkt in på lasarettet, sedan bli varslad och efter det arbetslös för att hen avled. Två dagar efter det när jag fortfarande inte fattat riktigt vad som hänt står jag med ett nytt assistentjobb med bättre tider, lön, tjänstgöringsgrad och schema. Jag börjar när mitt varsel går ut. 

Man ska känna folk, det är alltid det bästa. Jag älskar Burträsk bara av den anledningen och tusen till! Men vad gör man när man är ledig med lön i en månad och har inskolning på nya jobbet en dag i veckan? Jo, man leker husfru åt sig själv. Städar, putsar fönster, kokar lingonsylt och tvättar, utöver träningen då. 

Duktig Emma, håller igång som fasen och mår mycket mycket bra! Jag mår så bra!! Tornado är vaccinerad igår och får stå ett par dagar, sedan blir det rajtan tajtan igen, det blir förmodligen en sväng till ridhuset snart. Det börjar vara isigt och då kan det vara rätt skönt med bra underlag även om bootsen är det bästa jag någonsin köpt! SÅ BRA!  Kan verkligen varmt rekommendera  Easy boots, epic! De är super, passar jättebra och är hur enkla som helst att ta på. Värt varenda krona. 

Jag har även för ett par veckor sedan börjat ge Tornado eksemfodret från Eggesman, ska bli himla intressant att se hur det faller ut om han får lindrigare symptom. Jag hoppas även att få veta något från undersökningen som vi var med i under sommaren krig just eksem. 


Mycket händer just nu, kanske är tur att jag är ledig med lön i tre veckor till så jag hinner få grepp om saker och ting.

Stäng bara in dig

Lite så, om jag bara stänger in mig några dagar, inte fysiskt, men psykiskt. Och funderar lite. Så brukar jag faktiskt komma fram till beslut, den här gång tror jag att jag fattat rätt beslut. Hoppas bara att det går att genomföra..

Det är bara att planera och jobba för och hoppas att det går vägen som jag har tänkt mig.

Obeskrivlig frustration

Jag tänker, och jag har kört fast i mina tankar. Det finns för många just nu. Vet inte i vilken ända jag ska börja tänka och dra. Hur ska jag göra? Vilken väg ska jag gå? Jag vill veta nu. Jag vill fixa, jag vill verkligen inte sitta fast. Inte göra något för någon annans skull än min egen. Hur ska jag göra det? Ska jag? Jag vet inte om jag är redo? Och vad ska jag då fylla tiden med? Och vart?! 

Skönt att det finns kloka och snälla människor runt om mig som jag kan bolla mina tankar med och försöka få klarhet i dem. 

Idag är jag dessutom så där oförklarligt arg igen. Kanske för att jag haft ont i ryggen konstant i tre veckor? Kanske för att Lucky Rider inte finns på Coop och det är sjukt onödigt att åka in till stan bara för det? Kanske för att jag inte får några vettiga svar från de som jag verkligen skulle behöva vettiga svar från? Ovisshet är banne mig det mest irriterande som finns.Säg bara vad jag ska förhålla mig till,tack!

Nu ska jag fortsätta livet, har bara tagit en paus vid datorn efter att ha storstädat. Dags att baka snoddas! Den du!  Och lyssna på min nya favoritplaylist på Spotify; The PMS playlist. Klockrent även utan PMS.

Goddag.

Hoppa upp och slå dig i huvudet

Självklart oroade jag mig helt och hållet i onödan. Även om det inte är 100% säkert att det kommer flyta på så är det ändå rätt bra.

Jag kan inte alltid släppa och stänga av, det blir ständigt bättre,  men  är inte bra ännu. Men jag jobbar för det.

Förra veckan var tung och motsträvig av många anledningar,  och att jag jobbade helgen hjälpte inte till att göra det bättre. Det är extremt tungt att under loppet av 48 timmar jobba 24 av dem. Men nu har jag fått sova om mig och har fått lite bra nyheter som jag behövde och det känns bättre. Snart är det helg och jag har storslagna mysplaner med mina babes.

Just nu pågår nattjobb, såklart.  Brukare sover och jag har tömt en kopp te och ska väl göra detsamma i förhoppning om en lugn natt.

Jävla korkboll

Ibland är jag så pucko i huvudet!  Fast i ett helvete som jag själv skapat.  Jag hade kunnat undvika det, men jag var alldeles för nyfiken.  Det som stör mig mest är att det hade kunnat få ett bättre slut för mig om jag bara varit smartare. Men nu var jag inte det och den här månaden är jag fattig för att jag har inte mindre än tre helt onödiga jävla räkningar. 

Det är svårt att sätta ord på känner jag,  men när man bara vill veta så man kan förhålla sig till något,  fast man inte vill veta för att man vet att det inte finns mer.

Fan!

Arg, på problemet i sig och att jag inte kan hantera det på ett bättre sätt.

Jävla fjantEmma!

Kasta runt ett varv

Ibland när ställs man i ett läge där man behöver fundera på saker och ting.  När det gäller fundera så funderar jag kring själva funderandet.

När går det överstyr?  När blir man tokig? När ska man bara släppa och lita på den berömda magkänslan? 

Jag tillhör kategorin av människor som överanslyserar allt, omedvetet, hort om det är lönt eller inte. Men nu mera kan jag komma på mig själv efter en stund att jag överanslyserar och där bryta.  Det känns skönt.

Då kan jag ta ett beslut och sluta fundera.

Jag vet oftast vadbjag vill och tycker,  jag behöver inte fundera.  Och vad andra tycker kan jag inte förändra eller påverka. Alltså, fundera och överanslysera, helt meningslöst.  Far ut och rid istället.

Mycket bra idé! I helgen var jag i Lycksele, då det var idrottsgalan och pappa var nominerad och vann folkets pris.  Jätteroligt! Sedan fick jag välbehövd tid med min Anna-Karin, värt allt. Även om vi ses jättesnart. Resultatet av en helg i Lycksele är att Torando vilar. Så efter tre dagars höätande kan man ju tro att han skulle vara lite nipprig i alla fall. Nej! Lugn och samlad, jättefin.  Tog alla fattningar från både skritt och trav på böjt spår i mycket trevlig form och tempo. Vi gjorde det dessutom extra jobbigt med lite blötsnö. Barabacka.

Det gjorde min dag och det var väldigt enkelt att gå på jobbet i kväll. Jag slutar om 8 timmar och få ska jag hem och äta frukost, sedan ska jag lägga plåttak.  Det blir intressant.

Brukare sover, så det ska jag också göra.

Natts.

Rätt

Sitter i assistentsängen och snaskar på en kexchoklad till min temugg,  brukare sover sedan nästan en timme. Inte mycket att pyssla med om det inte ska kissas eller behövs hjälp med något. Då blir det alltid så att jag bloggar lite. Gör det aldrig annars, när jag är ledig är jag ofta mer upptagen än på jobbet. 

Ikväll funderar jag över det här med rätt och fel, medvetna val som inte är bra. Varför gör man så mot sig själv, eller någon annan för den delen?  Något bra i det finns det väl alltid som man gillar och vill komma åt. Men den andra delen då? Om det skulle skada eller påverka någon annan? Hur fel är det möjligt att det kan bli? Kan man reparera alla skador? Var går gränsen för vad som är värt att försöka reparera?  Jag ställer mig dem frågan för att jag vet ärligt talat inte vad som är värt att blotta sin själ för , i vissa fall. 

Alla motgångar slutar med att jag reser mig starkare, det vet jag. Men jag vet också att för att jag ska få resa mig starkare så måste jag kämpa,  och när det dyrbaraste jag kan lägga på bordet är mig själv och jag inte är 100% säker på vad jag ger mig in i vet jag inte om det är värt det eller inte. 

Den här måste få gå några varv i hjärtat innan jag kan leverera ett svar.

Det händer också många saker som är utan minsta tvekan bara positiva!  Livet har en tendens att ge mig rosor när jag ler. Vilket är ännu en anledning till att le.

I natt jobbar jag, slutar kl 08 och sedan är jag ledig till på måndag kl 17, hurra!

I helgen ska jag hitta på en massa olika saker, bland annat så ska större delen av familjen gå på idrottsgalan i Lycksele på fredag kväll,  då pappa är nominerad till folkets pris. Det blir finmiddag och fancy pancy.
På lördag ska jag möta upp Olle, Johan, Anna-Karin och barnen på badhuset, där har jag inte varit på väldigt många år. Sen ska vi till busjön och ha mellomys med vin och sånt. På söndag blir det nog en solgrotta. 

Blir förmodligen en fin helg med andra ord!

Som vanligt så får Torando den största delen av min lediga tid,  både mentalt och fysiskt. När jag inte pysslar på med honom och tränar på något så funderar jag på hur jag ska träna honom,  vad jag ska göra och på vilket vis.

Dock så har jag nu, mer än någonsin svårt att få Pillar ur huvudet.  Fina,  fina lilla häst.  Som en omålad tavla, bara att börja kladda. Åh, vad jag önskar att jag kunde få det att funka med en till häst. Tiden får utvisa.

Mitt livs kärlek

Kärlek kan uppstå i så många olika varianter.  Men det finns en som nu är inne på sitt sjätte år, and still going strong.

Mannen, hårbollen, sötnöten,  Tornado.  Det är ju förmodligen störtlöjligt i era ögon,  men för mig så är han mer än det finaste som finns.

Dels så är han vacker, hela hästen är vacker.  Blåsvart, lång man och svans, ädelt huvud, liten och ganska satt.

Han är också den mest envisa jag någonsin träffat,  den enda som är mer envis är jag. Och tack och lov för det,  annars hade vi haft ett rörigt ledarskap. 

Han är också fantastiskt snäll, lugn och tålmodig, blir inte rädd och tycker om när vi hittar på nya saker.

Att ha haft honom så länge och sett resan från början och hela utvecklingen gör mig om möjligt bara ännu mer fäst vid honom,  och stolt över honom. Stolt över mig själv,  vad jag klart av att genom ledarskap plocka fram i honom.

Världens finaste lilla klump.

Älskade klump, vill du ha en kompis? En flickvän?  Hon är ganska söt och liten. En omålad tavla. Jag tror hon kan bli himla fin till både ridning och körning, men hon har något mer humör än dig och är mer känslig.

Vad tycker du klumpen?

Hur?

Jag tänker på det här med att livet kroniskt ställer oss för nya utmaningar. Att vi alltid har något att fylla dagarna, tiden och livet med. Det behöver ju faktiskt inte inebära världens tragedi för att man alls för en utmaning? 

Det beror ju verkligen på hur man tacklar det.  Klart att det inte alltid går att möta allt som sker med en positiv attityd,  men det  blir ju faktiskt överlägset mycket bättre då! Livet går mycket enklare att hantera och jag mår bra.

Varje gång det inträffar något mer dramatiskt än att Marion rivit ut en lampa så försöker jag att vara så positiv som jag kan. Jag övar verkligen och jag märker skillnad på mig själv.

Jag märker också att allt, undantagslöst allt går, blir och känns bättre när jag tränar

Dock så spelar inget av ovanstående någon roll när man ska försöka reda ut med hjärtat och hjärnan vad jag vill och känner. Om jag kan gå vidare eller inte.

Hur vet man, hur vet man någonsin?

Svårt

Ibland tycker jag att det är himla svårt att avgöra vad man ska förvänta sig av olika situationer.  När jag har en magkänsla innan, men försöker att inte gå in med varken farhågor eller för höga förväntningar och så blir det exakt som jag var rädd för,  även om jag inte hanterade det som jag har målat upp som värst och det positiva var mer positivt än jag trott så kan jag inte låta bli att se hur förfördelningen blev. Och ja, jag hade väntat mer,  eller jämnare,  men farhågat just som det blev och lämnade med en känsla av; inte lika bra.

Fan!

Men det är klart att det är för bra för att vara sant, även om jag inte vill det.

Fan!

Uppladdning

Om man nu kan ladda upp? Förbereda sig?  Eller vad man nu gör natten innan man ska  säga hejdå till morfar för sista gången.

Är hur trött som helst efter jobbnatt, har ändå hunnit sova idag, även städat,  varit i stan och hos Torando. Trött. Men kan inte sova. Bara tänker på morgondagen.

Kan inte påverka det,  vet att det blir jobbigt, jag kommer vara ledsen och det kommer vara tungt. Men det är svårt att inte tänka.

Ska hämta Elin och Lax i Bastuträsk, hem och dra på svarta kläder och sedan till Byske.

Bara jag får sitta bredvid pappa, lugna trygga pappa. Då tar jag mig genom det.

Resten av min lediga helg ska jag ägna åt Torando. Det finns mycket ni fluffsnö att galoppa i och jag vill pröva bootsen bak. Känns som en av mina mest värda investeringar.

Tror vi ska ta en långtur på lördag.  Det ska bli fint väder. Han måste klippas igen också och massage ska han få. Vi kanske hinner ett drrssypass också?

Älskade lilla häst. 

Exsistensiellt kraffs

När någon dör, eller livet i allmänhet kastas upp och ner så börjar jag i regel fundera över mitt eget liv.  Hur när vad och varför?  Ska jag? Ska jag inte? Ja, frågorna är oändliga. 

Just nu gäller det framförallt framtiden.  Jag har tydligt för mig vad jag vill göra med mitt liv. Jag vet bara inte hur jag ska nå dit? Jag gillar de flesta djuren, men det är ju träna häst jag vill göra.  Inte hoppa höga hinder i vita ridbyxor, träna häst, huvudet. 

Skriva listor, listor och listor. Organisera,  prioritera och kontakta.

Vägen kan bli mer omständig än jag trott, men resultatet kan också bli bättre och mer av det som faktiskt är rätt för mig.

Livet kommer nog aldrig vara helt enkelt, men då är det nog inte så mycket som är värt det heller.  Det man vill ha ska man få kämpa för.

Jag ska kämpa.

Att hantera det

Tisdagen den 22 december vaknade jag av att mamma ringde mig,  jag svarade inte.  Jag var ju trött. Men hom lämnade ett röstmeddelande, vilket hon aldrig gör. Så jag lyssnade avdet. "Emma, vi kan inte fira jul hos morfar. Han är död." 

Har ni hört när folk säger att värlvärlden rasade samman?  Det var precis vad den gjorde där och då. Fullkomligt rasade. Jag kunde bara skrika, i ren panik och att inte förstå någon. Ringde upp mamma när jag fattat efter andan. Och möttes av en uppriven och ledsen mamma i andra änden av telefonen. Vi grät tillsammans och försökte förstå.  När vi lagt på fanns bara en logisk tanke, att ringa Anna-karin. Tack och lov så svarade hon på en gåmg.  Fanns där och fick mig lugn. Hon är verkligen, verkligen helt enastående.  

Sedan fick jag i mig lite fil innan jag började den extremt tunga bilfärden till boviken, där alla samlades och sedan åkte till morfars lägenhet. Att se honom ligga där, när han somnat och sedan somnat var mer fruktansvärt än jag någonsin kan beskriva, men ack så nödvändigt.  Annars finns det för lite för hjärnan att ta till sig av för att förstå att det är sant. Tungt.

 Jul och nyår har bara flytit som i ett bludder utan någon struktur på varken sömn, mat eller häst. Jag sörjer som barn, randigt. Hon är himla klok, Annalena. Ibland är jag så nära som vanligt som det går,  och iblane är jag bara ändlöst ledsen.  Men det känns som ett bra sätt för att sörja och överleva samtidigt.

Jag vet att jag kommer ur sorgen,  men aldrig saknaden.  Jag längtar till begravningen,  det ska bli fint och skönt att få säga hejdå till min finaste lilla morfar. 

Jag är så glad och tacksam för att jag har fått ha honom i mitt liv i 25 år. Nu är han hos mormor och Nicklas och det känns fint.

Sorgen är min att bearbeta och det får ta den tid det tar.