Nu är det dags att stanna upp, jag har sprungit iväg från mig själv. Jag hann dessutom ganska långt, tur att jag inte är så snabb.
Det är okej att det blir så, jag är bara mänsklig, och då tappar man spåret ibland. Konsten är att hitta tillbaka och kanske till och med bygga någonting från det. Det är jag inte så fenomenal på. Jag är bra på att stanna kvar och se mig själv irra runt. Inte så länge och mycket som jag gjort tidigare, men ändå. Men det slår mig att jag kan ju få se till de stora förbättringar jag åstadkommit.
Ibland glömmer jag det och tänker inte alls, tappar fokus.
När jag gör dessa små utflykter med mig själv och återvänder så dyker det ofta upp en drös med existentiella frågor. Vad ska jag göra? Hur ska jag gå vidare? Vart ska jag? Vem är jag? Ibland kommer jag fram till något, ibland känner jag att livet är bra. Den här gången lite av båda.
Jag vill, mer. Jag vill inte stå och trampa vatten , jag vill vidare. Åstadkomma något.
Men jag tänker inte packa ner mitt liv och åka till Långtborristan utan en plan.
Därför Emma, stanna av. Gå ner i varv, slappna av och kom fram till något vettigt. Bygg upp en plan. Var här och nu.
Och för guds skull, tokskalle, ANDAS!
