Svårt

Ligger på jobbet.  Kan omöjligt sova. Sov knappt natten före heller har varit supertrött hela dagen, när jag lägger mig blir jag klarvaken. Why?

Ligger och funderar på en sak som gärning ledsen, borde säga till.  Men gör jag det vet jag vilket ekorrhjul jag kan starta och det är en process som jag inte gör om. Jag hoppas bara på att jag kan få släppa.

Jag tänker nu släpper jag det och nästa tanke är ändå samma. Hjärnan är svår att bemästra ibland.

Men jag önskar att det kunde vara 50/50, då skulle jag må lite bättre.

Suck.

Svårt att förstå

Ibland kan jag inte riktigt förstå mig på mig själv. Jag borde bara le, men idag är jag ledsen. Ledsen.  Jag vill bara ha pelaren just nu. Inte behöva förklara varför,  speciellt när jag inte riktigt vet vad det beror på.

Vissa dagar vill man bara få den tysta förståelsen.  Just nu kommer små tankar. Hur var när? Bara krama Marion och ta en ny dag imorgon. 

Man kan inte vara på topp jämt och det är okej.

Förändras, förändras allting?

Ja, mest troligt så är det nog så.  Allt förändras på ett eller annat sätt. Inte alltid till det bättre,  inte alltid till det sämre.

Den förändring jag tänker på just nu är densamma skett i mig. Emma för tre år sedan, Emma för två år sedan, Emma för ett år sedan, och Emma nu. För tre och två år sedan var jag inte jag. Jag var styrd, kontrollerad , maktlös över mig själv inför folk som på ett mycket enkelt sätt snabt kunde styra mina tankar,  känslor och val. Jag var inte jag, jag var inte Emma och jag märkte det inte. Det är vad som skrämmer mig mest, men hur skulle jag kunnat se det. Det vet jag, men oj vad ångest jag hade sluppit om jag lyssnat på min instinkt första gången det blev tydligt för mig. Men då var jag redan fast.

Jag hade säkert fått ångest ändå, men  på helt andra nivåer.

För två år sedan började jag min väg bort från allt som jag inte ville vara en del av, boet från det som bröt ner mig och inte alls byggde upp mig som jag trodde.

Det var svårt och det tog fem månader innan jag hade format mon plan, skapat lösningar och tillslut fått helt jävla nog av skit.

Jag begav mig i helt rätt tidpunkt,  inte tidigare och inte senare. 

Jag trodde att jag skulle vara helare snabbare och att tiden skulle vara enklare,  men jag föll lite till. Idag ser jag att jag behövde det , för nu förstår jag lite mer av mig själv. Hur ändlöst mycket jag värdesätter min ensama tid. Jag vill inte ha någon kring mig större delen av dygnet, det är något djupt förstört av att jag inte fick vara ensam en enda minut. Allt jag vill är att vara själv och njuta av det. Och vill jag inte det så då söker jag upp den jag vill umgås med.

För ett år sedan hade saker och ting börjar landa i mig. Jag fick äntligen distans och kunde börja se objektivt och sakta släppa och förstå.  Förgripen i mitt mest utsatta tillstånd.  Svårt och jobbigt att ta in. Tog mig hela sommaren. Men jag fick äntligen släppa taget och känna ingenting för det.

När en händelse landar i en har andra rn tendens att komma till medvetande.  Hur jag mötts under det svåraste av de som jag behövde mest tröst  och stöd av och inte fick. Acceptera att det blir aldrig så, de tror mig inte. Jag är alltid sjuk i de ögonen.

Nu ett åt efter det vet jag bättre, deras ögon på mig räknas inte.  Just innan morfar dog bestämde jag mig för att inte vara en produkt av mitt arv. Det är inte lätt alla stunder, men det gör bilden tydligare och ännu en gång ökat förståelsen, för dem, för mig.

Jag har gått långt,  men jag har en  bra bit kvar. Det är inget som jag inte kommer klara, det får vara motstånd,  för jag vet vart jag har mig själv och mun styrka. Den behöver inte bekräftas via andra jag vet vad jag kan och vart jag ska.

Mot framåt!  

Själv på jobbet

I kväll jobbar jag extra, eller det blir ju som vanligt dygn, men jag går från 18-18 istället för 08-08, men det spelar ingen roll för jag har inget större planerat i helgen.

Sitter med en stor temugg och ska snart sova, behöver bara bli liite tröttare. Då brukare somnar tidigt och jag är ganska trött så  ägnar jag tid till att allämnt  grunna på små saker,  inget allvarligt bara smått och gott.

Jag funderar ständigt kring hur människor dömer varandra hit och dit för allt möjligt,  vad det än gäller som man inte tänker likadant som en själv.

Och den här gången landade det extra mycket kring häst,  hästhållning, hantering och träning. 

Jag är inte själv fördomsfri på minsta vis, tror inte att någon är det, men strävar mot att ha så lite fördomar som jag bara kan.

Jag tycker att det är himla tråkigt att ens prestation ska sitta i vilken ras du har på hästen och att antingen så håller man på med hoppning eller dressyr , det finns inget annat... eller?!  Att märke på utrustning och kläder är viktigare och mer högt i status än en väluppfostrad häst, du anses som en bra ryttare om du kan hoppa höga hinder och rida galna hästar utan att ramla av, men de som får dessa galna (?) hästar lugna, rider mjukt som en dans utan att slita och dra, de omnämns knappt.  Att rida hästen på sitsen och få den att vilja följa med en är mer märkligt än att slita den i munnen med ett bett för att få den att lyda.

Jag förstår inte detta. Men för det vill jag inte döma de som rider på detta vis, bara hoppas att de kan vara öppna  och se en annan väg. Jag kan gärna höra era argument till varför ni tycker att bett är det bästa?

Samma fråga ställer jag mig när det kommer till inne vs. ute, självklart ska manga tillgång till box och ta in hästen vid behov,  men att ha den inne varje natt xih låta den gå i en frimärkeshage ett par timmar per dag för att sedan träna aktivt en timme och sedan ställa in den igen. Det konceptet köper jag inte. Det är inte naturligt och inte det minsta underligt att hästarna gör race med sina ryttare mer jämna mellanrum.  Jag kan absolut köpa att man ger hö i portioner, bara de slipper boxen varje natt.

Det finns så mycket fakta och forskning på att hästar bör gå ute att det är ett mysterium att alla inte har det så. Hästarna mår bra och har det naturliga liv som de är byggda för och det blir enklare för oss. Vad är det att fundera på? Ännu en gång,  kom mer argument,  övertyga mig.

Så var det ju det här med hur man hanterar sin häst. Vem är ledare? Finns det ett ledarskap?  Har hästen någon respekt för människan?  Vad har man att förlora på att jobba i team? Våga lära sig förstå hästens språk?

Det finns mycket att fundera på, önskar bara att folk var mer öppna för diskussioner.

Livet

Ibland kan jag bli så OERHÖRT trött på folk! Som nu när jag bytte jobb så frågar alla nya kollegor , eller i andra sammanhang för den delen  om jag bor själv,  har barn eller sambo och jag svarar glatt att nej,  jag har två katter och en häst. Då kommer det.. tystnaden och huvudet på sned, och jag vet vad de tänker , hör vad de säger ; att det kommer. MEN HAR DU TÄNKT PÅ ATT MAN KAN VARA SJÄLV AV VAL?! 

Det verkar vara en omöjlig tanke för många. Som när jag säger att jag med största sannolikhet inte vill ha barn. Dom är urgulliga och sånt,  men det är nog inte för mig.

Jag har ett enormt behov av att vara ensam, och det har ökats på av att jag under en lång period tvingades att bo med en människa mot min vilja. Och jag har efter närmre ett och ett halvt år I Burträsk lärt mig hur OERHÖRT mycket jag värdesätter min egentid.  Vill jag vara upp i folk så har jag vänner här, i stan, lycksele och umeå. Alla är inom räckhåll. Men jag vill inte alltid. I perioder träffar jag folk hela tiden och i perioder igen. Jag bara funkar så, och taken på att leva med någon är inget som överhuvudtaget tilltalar mig i nuläget. 

Det kan säkert förändras om något år, men just nu är jag otroligt nöjd med min rådande livssituation, och det driver mig till vansinne att folk reagerar så på det. Jag har inga problem med mitt livsval och jag stirrar inte konstigt på andra för att de har två barn och bor i ett rött hus med vita knutar och en flaggstång på gården, fast jag tycker att ni är hur konstiga som helst..

Jag tror att det som retar mig mest i frågan är att man missunnar någon sin rätt till det fria valet, eller att man tycker att det är konstigt att någon väljer bort något som "alla vill ha". Även om jag tycker att någon gör ett i mina ögon märkligt vän så kanske det inte är mitt beslut och så länge den berörda personen är lycklig så borde det inte finnas någon anledning att ifrågasätta och man kan hålla sin dömande reaktion för sig själv.

Man lär barnen "rätt och fel" och sedan gör man tvärt om,  få se här varför ska jag ha barn nu igen?!...

Jag ÄR lycklig med min djurfamilj, i Burträsk,  med mig själv.

Var glad för min skull, tack.