Mitt livs kärlek

Kärlek kan uppstå i så många olika varianter.  Men det finns en som nu är inne på sitt sjätte år, and still going strong.

Mannen, hårbollen, sötnöten,  Tornado.  Det är ju förmodligen störtlöjligt i era ögon,  men för mig så är han mer än det finaste som finns.

Dels så är han vacker, hela hästen är vacker.  Blåsvart, lång man och svans, ädelt huvud, liten och ganska satt.

Han är också den mest envisa jag någonsin träffat,  den enda som är mer envis är jag. Och tack och lov för det,  annars hade vi haft ett rörigt ledarskap. 

Han är också fantastiskt snäll, lugn och tålmodig, blir inte rädd och tycker om när vi hittar på nya saker.

Att ha haft honom så länge och sett resan från början och hela utvecklingen gör mig om möjligt bara ännu mer fäst vid honom,  och stolt över honom. Stolt över mig själv,  vad jag klart av att genom ledarskap plocka fram i honom.

Världens finaste lilla klump.

Älskade klump, vill du ha en kompis? En flickvän?  Hon är ganska söt och liten. En omålad tavla. Jag tror hon kan bli himla fin till både ridning och körning, men hon har något mer humör än dig och är mer känslig.

Vad tycker du klumpen?

Hur?

Jag tänker på det här med att livet kroniskt ställer oss för nya utmaningar. Att vi alltid har något att fylla dagarna, tiden och livet med. Det behöver ju faktiskt inte inebära världens tragedi för att man alls för en utmaning? 

Det beror ju verkligen på hur man tacklar det.  Klart att det inte alltid går att möta allt som sker med en positiv attityd,  men det  blir ju faktiskt överlägset mycket bättre då! Livet går mycket enklare att hantera och jag mår bra.

Varje gång det inträffar något mer dramatiskt än att Marion rivit ut en lampa så försöker jag att vara så positiv som jag kan. Jag övar verkligen och jag märker skillnad på mig själv.

Jag märker också att allt, undantagslöst allt går, blir och känns bättre när jag tränar

Dock så spelar inget av ovanstående någon roll när man ska försöka reda ut med hjärtat och hjärnan vad jag vill och känner. Om jag kan gå vidare eller inte.

Hur vet man, hur vet man någonsin?

Svårt

Ibland tycker jag att det är himla svårt att avgöra vad man ska förvänta sig av olika situationer.  När jag har en magkänsla innan, men försöker att inte gå in med varken farhågor eller för höga förväntningar och så blir det exakt som jag var rädd för,  även om jag inte hanterade det som jag har målat upp som värst och det positiva var mer positivt än jag trott så kan jag inte låta bli att se hur förfördelningen blev. Och ja, jag hade väntat mer,  eller jämnare,  men farhågat just som det blev och lämnade med en känsla av; inte lika bra.

Fan!

Men det är klart att det är för bra för att vara sant, även om jag inte vill det.

Fan!

Uppladdning

Om man nu kan ladda upp? Förbereda sig?  Eller vad man nu gör natten innan man ska  säga hejdå till morfar för sista gången.

Är hur trött som helst efter jobbnatt, har ändå hunnit sova idag, även städat,  varit i stan och hos Torando. Trött. Men kan inte sova. Bara tänker på morgondagen.

Kan inte påverka det,  vet att det blir jobbigt, jag kommer vara ledsen och det kommer vara tungt. Men det är svårt att inte tänka.

Ska hämta Elin och Lax i Bastuträsk, hem och dra på svarta kläder och sedan till Byske.

Bara jag får sitta bredvid pappa, lugna trygga pappa. Då tar jag mig genom det.

Resten av min lediga helg ska jag ägna åt Torando. Det finns mycket ni fluffsnö att galoppa i och jag vill pröva bootsen bak. Känns som en av mina mest värda investeringar.

Tror vi ska ta en långtur på lördag.  Det ska bli fint väder. Han måste klippas igen också och massage ska han få. Vi kanske hinner ett drrssypass också?

Älskade lilla häst. 

Exsistensiellt kraffs

När någon dör, eller livet i allmänhet kastas upp och ner så börjar jag i regel fundera över mitt eget liv.  Hur när vad och varför?  Ska jag? Ska jag inte? Ja, frågorna är oändliga. 

Just nu gäller det framförallt framtiden.  Jag har tydligt för mig vad jag vill göra med mitt liv. Jag vet bara inte hur jag ska nå dit? Jag gillar de flesta djuren, men det är ju träna häst jag vill göra.  Inte hoppa höga hinder i vita ridbyxor, träna häst, huvudet. 

Skriva listor, listor och listor. Organisera,  prioritera och kontakta.

Vägen kan bli mer omständig än jag trott, men resultatet kan också bli bättre och mer av det som faktiskt är rätt för mig.

Livet kommer nog aldrig vara helt enkelt, men då är det nog inte så mycket som är värt det heller.  Det man vill ha ska man få kämpa för.

Jag ska kämpa.

Att hantera det

Tisdagen den 22 december vaknade jag av att mamma ringde mig,  jag svarade inte.  Jag var ju trött. Men hom lämnade ett röstmeddelande, vilket hon aldrig gör. Så jag lyssnade avdet. "Emma, vi kan inte fira jul hos morfar. Han är död." 

Har ni hört när folk säger att värlvärlden rasade samman?  Det var precis vad den gjorde där och då. Fullkomligt rasade. Jag kunde bara skrika, i ren panik och att inte förstå någon. Ringde upp mamma när jag fattat efter andan. Och möttes av en uppriven och ledsen mamma i andra änden av telefonen. Vi grät tillsammans och försökte förstå.  När vi lagt på fanns bara en logisk tanke, att ringa Anna-karin. Tack och lov så svarade hon på en gåmg.  Fanns där och fick mig lugn. Hon är verkligen, verkligen helt enastående.  

Sedan fick jag i mig lite fil innan jag började den extremt tunga bilfärden till boviken, där alla samlades och sedan åkte till morfars lägenhet. Att se honom ligga där, när han somnat och sedan somnat var mer fruktansvärt än jag någonsin kan beskriva, men ack så nödvändigt.  Annars finns det för lite för hjärnan att ta till sig av för att förstå att det är sant. Tungt.

 Jul och nyår har bara flytit som i ett bludder utan någon struktur på varken sömn, mat eller häst. Jag sörjer som barn, randigt. Hon är himla klok, Annalena. Ibland är jag så nära som vanligt som det går,  och iblane är jag bara ändlöst ledsen.  Men det känns som ett bra sätt för att sörja och överleva samtidigt.

Jag vet att jag kommer ur sorgen,  men aldrig saknaden.  Jag längtar till begravningen,  det ska bli fint och skönt att få säga hejdå till min finaste lilla morfar. 

Jag är så glad och tacksam för att jag har fått ha honom i mitt liv i 25 år. Nu är han hos mormor och Nicklas och det känns fint.

Sorgen är min att bearbeta och det får ta den tid det tar.