In och ut

Sitter hos frisören och får helt plötsligt koncentrera mig på att försöka andas.

Förstånd

Tänk att det ska ta mig fyra månader att förstå att det är allvar. Det händer.  Igen.

Jag gör det själv, jag står på spel. Jag är min egen risk, men jag bryr mig inte.  Det viktigaste väger inget. Totalt motstånd och ingen kontroll.  Jag äger inte mig själv. 

I can't win this battle.

Mucka inte med mig

"Hästtjejer är vana vid att bestämma och styra och ställa med hästar (och andra).

En hästtjej har en stark vilja, vilket såklart är en bra sak, men det skapar också en grund för konflikter när du försöker få din vilja fram.

Hästtjejer kompromissar aldrig när det kommer till hästen, och sällan när det gäller andra saker i livet.

När en hästtjej bestämmer sig för något så genomför hon det.

Hon har genom år av träning i stallet lärt sig att vara envis som synden och lika beslutsam som en häst som bestämt sig för att få fatt i den där extra gröna grästuvan som växer två meter bort, på fel sida elstängslet.

Den absoluta kompromisslösheten inför sitt intresse hästarna är lika fascinerande och älskvärd som den är skrämmande."

Överslagsräkning

Ibland slår det över och jag inser hur mycket jag måste åstadkomma,  och att jag bara är jag.  Jag kan inte,  det är omöjligt,  totalt ogenomförbart. Det finns inte en plan i världen att jag klarar allt.

Det är dags att tagga ner och inse sig brsegrad. Besegrad av mänsklig faktor, slumpen och lagen om alla tings ondska.

Jag kan inte göra allt,  jag kan inte rädda världen och samtidigt överleva själv, det är  möjligt.

Alltså måste jag rädda mig själv först.

Men när och hur ska jag ha tid med det?

Det har gått på tok för lång tid och alldeles för mycket snack och obefintlig verkstad. Jag kan det här,  jag vet vad som är viktigast. Jag måste bara komma ihåg det.

Jag stannar i 2 steg från paradise tills jag kommer närmare.
Världens bästa Håkan ♥

Why?

Jag orkar inte dygna en natt till, snälla kropp och huvud, gå ner i varv, känn lugnet!

Så otroligt tröttsamt. 

I kategorin av tröttsamma saker faller även, bil som krånglar och jag kan inget, regn de luxe, för lite pengar, sjukdom.

Tröttsamt.

Jag tar dig, utan tvekan.

Jag hjälper tjejerna i stallet.
Eller, tja… tjejerna och tjejerna. Det är två självständiga kvinnor i övre nedre medelåldern.
Och ”hjälper” är förstås ett relativt begrepp i samman­hanget.
Jag mockar och spånar. Och försöker att inte gå i vägen.
Hästarna är sex till antalet och fem av dem är ordentligt stora. En är lite mindre. En ponny med isblå, penetrerande blick och egensinnigt humör.
De är snälla, kloka djur allihop men de väger åtskilliga hundra kilon och de går inte att prata till, som med en hund.
Man måste förstå deras kroppsspråk. Man måste förstå deras ljud. Deras fnysningar och frustningar.
Man måste ha koll helt enkelt. Och man får inte vara feg. Eller svag. För stalltjänst är ett tungt arbete.
Aptungt.
Och hästar är inga leksaker.
Som till exempel en moppe eller en skoter (som man kan glömma ute i regnet några veckor utan större konsekvenser, och som har en av- och påknapp).
Ändå dras, exempelvis, motorsporten med en obegriplig machostämpel, och hockey- och fotbollskillar framställs ofta som robusta tuffingar. Hästtjejer som lite pimpinetta å sin sida; man står och luktar på hästens mule, flätar manen, läser Min Häst…
Fast jag skulle tro att de flesta av hockey- och skoterkillarna (precis som jag) skulle blekna betänkligt i en stallmiljö. Som det inte finns nåt puttenuttigt med överhuvudtaget.
Utan att ha några vetenskapliga belägg för det gissar jag att tolvåriga stalltjejer ofta är betydligt starkare mentalt än exempelvis sina jämnåriga, motorintresserade killar.
Starkare än vuxna karlar. Oavsett om dessa håller på med brottning, boxning eller nån flåsgapig bollsport.
En arg, eller bara lätt missnöjd, häst på 500–600 kilo är ingen lek, tro mig.
Att bli klämd av en sån i en trång stallgång kan få allvarliga konsekvenser.
Att sitta på en ståtlig nordsvensk som råkar i sken ute i skogen, exempelvis för att man dyker på en älg eller dylikt, är inget för den harhjärtade.
Hästtjejer är, med andra ord, the shit.
Och redan i tidiga tonåren drillas de i egenskaper som kan göra dem till fantastiska vd- och- chefsämnen i framtiden.
Ansvarsfulla, orädda, strukturerade. Skickliga på kommunikation och samarbete.
Stark självkänsla.
Fast jag misstänker att få skulle våga ha det med i CV:t: Från 12–18: hängde i stallet. Varje dag. Tog ansvar. Varje dag.
Eftersom de flesta män inte har en aning om vilken extremt krävande miljö ett stall är. Hur meriterande den faktiskt är. Inte minst om man jämför med en basketplan.
Eller en skoterverkstad.
- Jens Ganman"

Mixed match

Jag känner att jag är lite förvirrad i känslovärlden. Jag är så extremt taggad på att åka till Turkiet!  Jag längtar så jag håller på av kollapsa! Jag jublar att det bara är 109 dagar kvar, sen blir jag påmind av folk att det är fyra månader kvar.. drygt. Tack så mycket! 

Men det känns såå snart! Sommaren hänger runt hörnet, och jag är supertaggad på att jobba sommar med alla tokiga och roliga människor, och kanske min fantastiska Jossa! Sommaren är slitig, men det är så stört kul, tio veckor av adrenalin och sol.. förhoppningsvis på solfronten! 

I övrigt så slits jag mellan allt jag vill, måste och inte orkar med. Sånt som tidigare var en klackspark utgör idag en kraftansträngning, varför? Jag vill så mycket, men jag når inte dit.

Dagens  totala höjdpunkt som får mig att skratta högt varje gång jag tänker på det är min yngste brorson som jag idag var ute och gungade med/ åkte världens snabbaste rymdraket, beror på vem man frågar. Men när denna underbara varelse helt nöjd och lycklig börjar sjung hoppe hulle hulle, då smälter jag, mitt hjärta och hela universum. 

Helt fantastiskt. Älskade lilla solstråle!

I övrigt så hatar jag rasism, ville bara säga det.