Nu ni!

Äntligen!  Vet ni en sak, nu vet jag precis varför jag ska bli frisk!

För att jag är värd det.  Vilken skön känsla. Såååå gött att inte känna ingenting.  ♡

Erkänn!

När man säger det högt inser man att det är på riktigt.

Idag har jag varit med Anna-Karin, det var extremt förlösande för själen! < 3

That´s it for today! På torsdag blir det Freja igen.

Märklig sak att göra

Igår grävde jag fram min systemkamera och tog ett beslut. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte,  men det kändes som en viktig sak att göra för min egen skull. För att jag ska förstå det här på allvar. 

Jag tog "före bilder" . Jag tänker inte publicera dem nu, men förmodligen senare när jag kan se skillnaden med egna ögon mellan nu och då.

Det får bli mitt kvitto och mitt mål.

Here we go again

Ännu en morgon ägnas åt bussåkande. Idag är det -27 grader ute.  Det var rejält kallt att vänta på bussen, fast jag har dunjacka och täckbyxor! 

Jag har fått ett nytt bankkort,  då datumet gått ut på det andra.  Men Swedbank har tagit sig friheten att ända det till ett Mastercard,  så jag kunde inte betala på bussen!  Jag får skutta till bankomaten i Umeå!

Idag är det så att säga the big day!  Jag ska på freja och det ska planeras för hur behandlingen ska läggas upp.  Det ska bli skönt att veta hur det kommer att läggas upp,  så jag kan fixa rum på hotell björken och andra praktisk saker.

Idag ska jag äta lunch med Jossa,  Bea och kanske Anna.  Det känns bra,  dom är ett helt fantastiskt stöd och det kommer göra att hela vistelsen i Umeå under behandlingen blir mindre ensam.

Det är en kall,   men vacker morgon idag. Nu ska jag ta en frukt och ladda för dagen.

Frekvens

Jag trodde inte att pulsen kunde stiga högre än vad den gjorde i tisdags innan Freja ringde, men nu när jag sitter här, kvällen innan planering så känner jag mig laddad och samtidigt helt färdig.

Vi ska planera hur behandlingen ska läggas upp, så det är liksom inget att vara nervös över som det var med bedömningen och när jag fick veta att jag kom in. Men det känns på något vis som tungt ändå.

Jag var förbi på jobbet idag, bästa jobbet. Jag saknar allt och alla redan fast det inte ens gått en vecka av sjukskrivningen, som kommer vara minst 14 veckor. Jisses.

Den här veckan sover jag hemma två nätter och det känns bra, men jobbigt. När jag är själv vill jag vara med folk och när jag är med folk vill jag vara  själv. Mycket handlar om balansgång, men jag tar en timme i taget.

Hejs.

Besked

Äntligen besked! Emma ska få komma in på Freja anorexi och bullimicentrum. Nu kanske livet kan behaga bli lite mer stabilt! Jag ska bara må bra!

Jag skäms inte, så jag kommer skriva om det när jag känner för det. På fredag ska jag dit på planeringsmöte, sen får jag veta när jag får komma in.


Livet kanske kan börja!

Mot alla odds.

Nu är på på platsen med stort "P". Det känns både och måste jag säga. Troligen så kommer det bli bra. 

Jag ska försöka förklara vad som händer under veckan, beroende på hur jag mår och hur det går.

Nu hoppas jag att pillerna ska fungera.

Natti

Vägen upp

Jag har bestämt mig!  Jag ska upp, på riktigt. Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag strävar mot,  men det måste vara bättre än det här. 

Att äntligen ha bestämt sig på allvar könns rätt skönt,  nu kan jag tackla på allvar.

Nu ska jag välja ett alternativ och börja slåss!

Försök

Jag försöker se det alla andra ser, förstå det alla andra förstår.  Jag ser det nästan ibland pch förstår det vid vissa tillfällen. 

Menjag vacklar då jag inte är helt övertygad. Hur ska jag vinna över mig själv?

The day arter tomorrow

Så här dagen efter känner jag mig överkörd av ett tåg.  Jag har inte fått några konkreta svar,  men på tisdag vet jag.

Då vet jag vad dom händer.

Nu handlar allt om att byta plats och försöka andas.

Prövningen börjar på allvar

Imorgon kommer den. Domedagen.  Som jag är totalt livrädd för,  men samtidigt ser fram emot svar, som stressar upp mig och ger mig panik,  samtidigt som jag är sjukt målmedveten.

Den nyste sporren kom här på bussen till Umeå;  "Om jag inte var sjuk skulle jag inte vara så här nervös ett dygn innan."

Jag väljer att ta mig själv på allvar och lita blint på mina vänner. Jag gör det här. För det ska bli bra.  Jag ska bli bra.

Vad det nu är?

Mål åt båda hållen

Jag kunde se målet hägra, men då förändrades allt och jag har de senaste tre veckorna tvingats inse, vända ut och in på mig själv och verkligen verkligen stretat emot.

Fast jag haft konstant panik de senaste 12 timmarna så litar jag blint på mina valda, kastar hjärtat över kanten och hoppar efter. 

Jag kan inte se vad bra är, men jag måste nå dit.

Ändring

Nu kommer kanske vändpunkten.  Jsg kommer inte fötändras, men jag kommer bli en annan människa. 

Just nu känns det skönt att få svar, att veta vad som är fel.

Jag vill förändras,  jag vill bli bra.

New me

Resan har börjat, jag är själv inte säker på vart jag är på väg. Det enda jag vet är att jag absolute inte kan fortsätta på detta vis!

De senaste två veckorna har varit en absolut mardröm! Jag har genomgått tuffa, tunga möten med mig själv, svår ångest och nu faktiskt nått till milstolpe ett: Iniskt.

Käftsmällen som kommer när man tvingas inse att en sjukdom styr hela ens tillvaro, man tror att man är kärnfrisk och allt är toppen. Sedan kommer bakslaget, med besked.

Jag har aldrig i mitt liv upplevt något likande, men jag har de mest otroliga vännerna i världen som har stöttat och stöttar mig än och hela vägen på ett sätt som jag aldrig trodde var möjligt, vilket gör att mitt i allt så känner jag en strimma hopp. Hopp om att allt kanske ordnar sig.


Jag kommer nog till viss del skriva lite subtilt och även kanske mer ingående om vad som kommer hända de närmaste månaderna då jag förhoppningsvis tar mig an en ny riktning- längs bättringsvägen.