Någon gång får man nog

Någon gång får man nog, och det är nu! Nu är jag less. Anorexia är ett så tabubelagt ämne, något som uppenbart sysns, men som man inte kan prata om öppet eller helst inte alls. Jag behöver babbla om min anorexi varenda dag. Och nu tänker jag spräcka den här tabububblan!

Anorexia är en jäkla pissjukdom som jag inte ens skulle vilja att min värsta fiende fick! Så nu belyser jag ämnet för att göra folk medvetna.

Jag har aldrig trivts med min kropp och ville förändra. Så jag slutade äta frukost, jag gick ner i vikt, fick kontroll, såg skillnad, åt mindra portioner, slutade vara hungrig, märkte att kroppen blev mindre. Kontroll.

Tappade kontrollen, totalt.

Sedan 2007 har jag pendlat hit och dit i vikt, men aldrig någonsin gått över 55 kg. Jag hade kontroll, trodde jag. Jag flyttade till Östersund i två år, och då gick allt riktigt åt fanders. Jag fick lite hjälp på ätstörningspsykiatrin i Östersund, men jag var inte alls motiverad till att bli frisk, så det hjälpte inte så mycket.

Jag flyttade hem till Lycksele, nära och betydelsefulla personer för mig blev allvarligt sjuka, några dog. Jag blev sämre, hade mer kontroll. Jag flyttade till en egen lägenhet, tyckte själv att jag var stabilare än någonsin. Jag låg i två år på en stadig skitvikt, det som höll mig flytande var Tornado och jobbet.

För ganska precis ett år sedan bestämde jag mig för att börja banta ordentligt och få ordning på kroppen! Ta kontroll.

Jag åt mest sallad och var väldigt fysiskt aktiv, jag var ständigt trött, men det fungerade ju!

När jag åkte utomlands i höstas  började konsekvenserna komma på allvar, inte bara för mig utan öven för min omgivning. Vilket jag självklart ignorerade och avfärdade och fortsatte köra på samma linje.

Det blev vinter och julbord på Campingen, jag åt enbart lutfisk två gånger om dagen i en hel månad. Jag hade ingen energi, var trött jämt och sen överallt hela tiden.

Den slutgiltiga smällen kom på annandagen, då brast allt och jag tappade fullkomligt kontrollen. Tackvare mina enastående vänner som har gett mig oändligt med hjälp och stöd fick jag i slutet av januari en plats på Freja Anorexi och Bullimicentrum i Umeå där jag började genimgå måltidsbehandling.

Det var tortyr, fruktansvärt, ingen kontroll. Jag var inte hungrig, kände igen smak och hade oändligt med ångest. Jag vägde 49 kilo.

Men allteftersom tiden gick så vande jag mig, blev trygg på Freja med personalen och med rutinerna, började slappna av och sakta började jag känna smaker och när jag kände hunger helt plödsligt så var inte det en positiv känsla av att magen var tom utan något sjukt irriterande som gjorde att jag ville äta för att bli av med den.

Jag började jobba med mig själv och insåg att jag inte är en person byggd för att jobba shift. Jag sa upp mig, vilket gjorde mig förkrossad. Ångest, bakslag.

Stöd, stöd, stöd. Jag hankade mig vidare. 

I mitten av Maj sa min behandlare att jag inte längre kunde diagnostiseras med anorexi, jag hade inte nått lägsta friska vikt, men jag var inte sjuk heller!  Obeskrivilig känsla, lycka, glädje, kontroll. På riktigt!

Nu är det bara gramm kvar till lägsta friska vikt, men självklart ska jag en bit till! Livet är inte topp, men jag kan använda min hjärna, jag kan tänka. Jag orkar saker, jag äter fem gånger om dagen, jag lever, jag känner!

Till veckan börjar jag arbetsträna i Tannträsk. Jag ska lära mig att göra saker i ett normalt tempo, samtidigt som jag försöker klura ut vad jag vill göra med livet. Jag vet med säkerhet att jag vill jobba med djur, så det ska bara utvecklas lite!

Dom senaste dagarna har jag gått ner tusen tusen i varv. Jag ser saker klarare för varje dag. Jag känner mig som jag! 

Jag hatar min sjukdom, men jag vill vara  en ätande anorektiker som älskar livet! Jag vill kunna äta vad jag vill, och bara acceptera min kropp som den är, utan att förändra den.

Jag gå tillbaka till mitt kluriga, underfundiga, komiska och störda jag som skrattar åt mina egna skämt, är oändligt barnslig och hoppar och skuttar, som pratar häst hela tiden i varje mening.

Jag ska bli mig själv helt och fullt!

Det här är inte ett hej titta på mig inlägg, det är ett kära människor med ätstörningar- PRATA! ÄT MAT! Det går att vända skutan! inlägg!

Mer för min egen skull än för någon annans lägger jag upp lite bilder från den här hattiga resan så långt som jag har kommit hittils.

Januari 2014

Maj 2014

September 2013

2009

Maj 2011

Maj 2014