Hur kommer det sig att en enda människa kan lyckas sabotera så oerhört mycket, även fast det gått ett bra tag nu så får jag fortfarande tackla tankar och känslor som dyker upp. Det blir bättre hela tiden och i perioder så är det helt bra. Men så kommer dom här få enstaka stunderna då det bara poppar upp och känns.. tungt. Det är en övergång och en fas, och det blir ju ständigt bättre, men samtidigt skulle det vara otroligt konstigt om det försvann lätt. Då hade jag ju inte påverkats så starkt av det som jag faktiskt gjort.
Livet har så oerhört mycket mer att ge än att traggla det förflutna. Det är inte där jag kommer att hitta min styrka. Min styrka finns i mig, där jag är nu. Därför önskar jag bara att hjärtat skulle kunna börja hinna i kapp med hjärnan snart. Ibland ligger min empatiska förmåga mig lite i fatet. Men det är också en av mina absoluta styrkor.
För varje dag som går faller någon liten del av livet på plats. Jag känner hoppfullhet inför framtiden och i mig själv. Den här veckan har det hänt en massa viktiga saker och jag känner mig stolt över dom viktiga steg jag vågar ta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
och gör mig glad :)