Tisdagen den 22 december vaknade jag av att mamma ringde mig, jag svarade inte. Jag var ju trött. Men hom lämnade ett röstmeddelande, vilket hon aldrig gör. Så jag lyssnade avdet. "Emma, vi kan inte fira jul hos morfar. Han är död."
Har ni hört när folk säger att värlvärlden rasade samman? Det var precis vad den gjorde där och då. Fullkomligt rasade. Jag kunde bara skrika, i ren panik och att inte förstå någon. Ringde upp mamma när jag fattat efter andan. Och möttes av en uppriven och ledsen mamma i andra änden av telefonen. Vi grät tillsammans och försökte förstå. När vi lagt på fanns bara en logisk tanke, att ringa Anna-karin. Tack och lov så svarade hon på en gåmg. Fanns där och fick mig lugn. Hon är verkligen, verkligen helt enastående.
Sedan fick jag i mig lite fil innan jag började den extremt tunga bilfärden till boviken, där alla samlades och sedan åkte till morfars lägenhet. Att se honom ligga där, när han somnat och sedan somnat var mer fruktansvärt än jag någonsin kan beskriva, men ack så nödvändigt. Annars finns det för lite för hjärnan att ta till sig av för att förstå att det är sant. Tungt.
Jul och nyår har bara flytit som i ett bludder utan någon struktur på varken sömn, mat eller häst. Jag sörjer som barn, randigt. Hon är himla klok, Annalena. Ibland är jag så nära som vanligt som det går, och iblane är jag bara ändlöst ledsen. Men det känns som ett bra sätt för att sörja och överleva samtidigt.
Jag vet att jag kommer ur sorgen, men aldrig saknaden. Jag längtar till begravningen, det ska bli fint och skönt att få säga hejdå till min finaste lilla morfar.
Jag är så glad och tacksam för att jag har fått ha honom i mitt liv i 25 år. Nu är han hos mormor och Nicklas och det känns fint.
Sorgen är min att bearbeta och det får ta den tid det tar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
och gör mig glad :)