Den absolut värsta känslan som någonsin kan uppstå i mig måste vara ovetskap. Vart står du? Hur tänker du? Vad är kvar? Hur ska jag bete mig? Får jag bete mig eller ska jag begrava allt?
Jag hatar att jag inte vet och jag vågar inte fråga för det är så jädrans skört.
Jag undrar om du har en aning egentligen? Och om alla är likadana?
Tar mig inte ur min tankevolt och är så fruktansvärt otrygg just nu.
Jag vågar inte luta mig mot någon, vem är stark nog att föga mig.
När ska du sluta halta och varför gör du så här? Tänk om du kunde säga vad som är fel? Vad jag ska göra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
och gör mig glad :)