Process

Jag sitter och funderar  kring livet, och hur det kan svänga, förändras och ta en ny riktning. Det har hänt så oerhört många saker under det senaste året.

Det är svårt att ta in, det är ännu mera svårt att komma ihåg allt, alla detaljer av vad folk runt mig har sagt och specifika händelser. Men en sak som jag har färskt i mig är känslorna. Jag glömmer aldrig hur det har känts i situationerna som har utspelat sig, och på så vis kommer händelser och situationer tillbaka till mig stötvis. Jag måste tänka igenom känslan och verkligen känna efter vad jag verkligen kände då egentligen. Jag tror det är ett bra sätt att bearbeta också. 

Jag tror att bearbeta allt jobbigt som hänt det senaste året kommer ta rätt så lång tid, för även om mycket eskalerat mot vårkanten, så har det ändå hänt under flera års tid, och jag har verkligen verkligen inte fattat, utan tagit helt bakvänt parti motför vad som hade varit bra för mig. 
Jag utesluter helt rätt, snällt mot andra, och liknande saker i mina funderingar, det här handlar mig, och mitt välmående. 

För ett år sedan var jag ett komplett vrak. Jag orkade inte ta egna beslut om mitt liv, för jag hade slutat bry mig. Dagar, likväl som nätter bestod av ångest och överleva. Jag har aldrig haft självmordsplaner, utan ville bara slippa helt enkelt. Inte känna, inte tänka, inte veta. Ingenting. Ju mindre jag åt ju starkare blev dom här känslorna, ju mer ville jag bara stänga in mig och på något vis vänta på att det skulle gå över, 

På något plan så vet jag alltid att det går över, det var bra det just då att jag inte var beredd att möta allt på halv vägen och kämpa för att det skulle gå över fortare, utan att det skulle hända av sig själv. 

Jag slog totalt i botten i mitten av januari och då insåg jag att jag måste erkänna för mig själv att jag lever ett liv som inte är hållbart. Förändring måste ske! Jag bodde inte, hemma utan bodde hos folk, vilket i sig var en pers då jag aldrig någonsin hade en trygg fast punkt, efter ett par veckor kom jag hem, till mig, min lägenhet, mina katter, mitt. Och bara den insikten om hur oerhört viktigt det var för mig gjorde att jag kunde ta  in allvaret. 

Ett kort tag senare började jag min tid på Freja Anorexi och Bullimicenter i Umeå. Till en början var jag mycket tveksam, och väldigt rädd för hur det skulle komma att utvecklas. Det visade sig att där jobbar fyra väldigt lugna, kunniga och framförallt snälla personer som jobbar dagligen med att hjälpa personer i min situation. Det är svårt att förklara vissa saker om min ätstörning, även om jag är helt öppen så tror jag att man måste vara ätstörd för att förstå. Men när man slits mellan att vilja, men ändå inte vilja äta så är det sista man behöver en piska i ryggen, men inte heller någon som tycker synd om och gullar, de sakerna om något ger ångest och gör att bara svårare. På Freja motiverade de mig till att äta och fick mig att känna att jag ville och behövde äta, utan att göra det till en lång ångestfylld smärtsam procedur som aldrig någonsin verkade ta slut. 

Jag har upplevt båda, och jag vet vad som funkar på mig och vad som endast skapar motstånd. 

Jag var på Freja i lite över två månader och under den tiden nådde jag till slut fram till mitt allra första mål, lägsta friska vikt. Känslan, när du inte längre enligt någon läkare eller någon annan person längre kan diagnostiseras med ätstörning, anorexi. Det går inte att beskriva med ord hur fantastiskt kolossalt oerhört otroligt det känns. Bortsett från den oerhörda stoltheten över mig själv, för hur det än är och vem eller vilka som än varit med under vintern, så jo det är jag som gjort jobbet. Tro mig igen när jag säger jobb, för det är ingenting för veklingar att besegra anorexia!

Vad jag mer kände när jag blev friskförklarad var att jag, Emma var verkligen på allvar på väg tillbaka, jag började känna igen mig själv och den person jag faktiskt är. Den jag var innan spiralen av skit började gå utför, en person med en självbild och en självkänsla som rent av var ganska hyffsad, det var skönt att kunna plocka upp där jag slutat.

Det var många bra saker med att komma tillbaka till sig själv med andra ord! Men det började även gå upp små ljus för mig med saker som verkligen inte var bra för mig. Det blev mer tydligt för mig när jag dels kände det så väl själv, men kunde inte riktigt forma och förstå, ännu mindre acceptera. Men när personalen på Freja sa det, oberoende, utomstående och för mig mycket trovärdiga och bra källor var övertygade om saken blev det tydligt för mig också. Jag måste bort, jag måste ta mig lös från den här farliga och totalt vansinniga situationen. Det här är den största och utlösande faktorn till sjukdom. 

Det här hände i kombination med att jag började fundera på vad jag vill med mitt liv, sjukskrivningen gick ut i augusti, det närmade sig juni och jag behövde en plan!

Skellefteå kommun har något som kallas för Lärlingsvux, du går en utbildning som består till ca 70% av praktik och 30% teori. Det fanns ett par olika utbildningar, men inget som intresserade mig. Det enda jag var säker på var att jag ville jobba med djur. Det fanns även en möjlighet att skapa en utbildning, efter önskemål och om det var genomförbart. Då började veterinärassistentkugghjulen att snurra i mitt huvud. 

Jag har ägnat större delen av sommaren till att ringa olika människor angående utbildning, både på Skellefteå kommun, och på Distriktsveterinärerna och även Tannbergsskolan. Det har varit allt från att ingen vet något till att ansökan inte kommit fram till att folk är på semester. Jag har försökt hitta  stallplats, och såklart bostad  till mig själv, båda dessa måste fungera  avståndsmässigt, jag vill även absolut till varje pris ha Tornado på lösdrift och samtidigt ha tillgång till bra ridvägar och kunna göra allt jag vill med honom. Det var också ett projekt med att hitta bostad till mig, då jag såklart vill ha med mig katterna och även vill ha nära till Torando och Ånäset, samt Burträsk. Jag har nog inte heller upplevt en sådan bostadsbrist som i Burträsk tidigare, med oändlig kö på det smala lägenhetsutbudet. Tillslut, lite av i sista sekund hittade jag min lilla stuga där jag får ha Marion och Atlas, det är lagom långt åt alla de håll och det känns som en fungerade lösning.

En av många saker som jag är stoltöver när det gäller den här sökarcirkusen är att jag gjort allt själv. Det hade jag inte alls tänkt på,  men sedan när personer runt mig påpekade det så blev det tydligt för mig och jag  fick ännu en sak att vara stolt över, det behöver jag. 

Min utbildning börjar 12 januari och slutar 15 september, så det handlar inte heller om en så  värst lång tid, vilket jag på allt annat tycker känns fantastiskt skönt. 9 månader sedan kan jag söka jobb! 

All den här fixarhärvan höll egentligen på från juni till sista halvan av november innan allt blev klart. Och vägen dit har varit allt annat än smidig, men det har löst sig och nu är det nära! Jag har under december månad bara varit här och installerat mig, tagit det lugnt och varit med Tornado. men ändå allra allra mest fokuserat på rutiner, mat, och i alla fall få någon form på vad jag känner för det gånnga året, det här med bearbetningen får komma gradvis i en takt som fungerar.

Inför det kommande året och resten av mitt liv så känner jag hopp! Jag är väldigt säker på att de 9 första månaderna kommer att bli väldigt roliga, sedan har jag förhoppningsvis jobb någonstans i vårt avlånga land. Jag vet vad jag ska göra och vad jag behöver för att må bra, och jag vet vad jag ska hålla mig undan för att slippa må skitdåligt. Självklart kommer livet gå ner i perioder, men förhoppningsvis aldrig någonsin på samma vis som det senaste året.

Nu vill jag ha ljus, glädje och en massa hollanbadoo, man kanske rent av ska göra en ordentlig 25-årsfest i augusti?!

Ljus, liv, glädje, lycka!